Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
FN gör avgörande insatser runt om i världen med humanitära operationer och stöd i flyktingläger där miljoner människor söker skydd. Samtidigt har organisationens förmåga att faktiskt skapa fred försvagats. Det pågår 61 väpnade konflikter globalt, vilket är den högsta siffran sedan slutet av andra världskriget. Mot denna bakgrund framstår frågan om Ukrainas framtida gräns mot Ryssland som en av vår tids största säkerhetsutmaningar. Hur ska gränsen säkras? Och av vem?
Kriget i Ukraina kommer förr eller senare att avslutas, men konflikten om territorium och inflytande kommer att bestå. Erfarenheten från tidigare krig visar att både de beslut som fattas och de frågor som inte blir lösta under ett krig eller genom fredsförhandlingar riskerar att bli grogrund för framtida instabilitet. Trots detta saknas i dag en konkret plan för hur gränsområdet mellan Ukraina och Ryssland ska hanteras efter ett krigsslut. Det gäller både säkerhetsarrangemang och politisk kontroll.
Cypern erbjuder en lärorik, men också oroande parallell. Sedan 1974 delas ön av en FN-kontrollerad buffertzon, ett arrangemang som ursprungligen var tänkt som temporärt. 50 år senare finns zonen kvar. Den har visserligen förhindrat återupptaget väpnat våld, men konflikten är långt ifrån löst. Resultatet är vad som kan kallas ”frusen konflikt”: ingen krigföring, men heller ingen politisk lösning. Det är frestande att se Cypernmodellen som en pragmatisk fredslösning. Men att överföra den till Ukraina framstår som orealistiskt.
En FN-ledd buffertzon längs den ukrainsk-ryska gränsen skulle kräva en kapacitet som organisationen i dag saknar. Gränsen är avsevärt längre än den på Cypern. Den militära risken är högre. Och det politiska samförståndet i säkerhetsrådet saknas. Samtidigt har antalet fredsbevarande insatser minskat, liksom personalstyrkan.
Vid slutet av 2025 uppgick antalet anställda i FN:s fredsoperationer till drygt 78 000, vilket är den lägsta nivån på över två decennier. Bakom minskningen ligger ett förändrat geopolitiskt landskap. Stormaktsrivalitet försvårar beslut och medlemsstaternas vilja att bidra med trupp och resurser har avtagit. Kort sagt, FN är i dag varken politiskt eller operativt rustat för en uppgift av Ukrainas magnitud.
Kan då EU spela en större roll? Ukraina strävar efter medlemskap, vilket skulle innebära både ekonomiska och politiska säkerhetsgarantier. Men EU är inte en militär allians. Unionens styrka ligger i regelverk, handel och institutionell integration, inte i territoriell försvarsförmåga med egen armé. Cypern illustrerar också EU:s begränsningar.
När landet blev medlem 2004 accepterades en stat vars territorium delvis låg utanför dess egen kontroll. EU:s regelverk gäller fortfarande inte i den norra delen av ön. Resultatet är en paradox: EU:s yttre gräns är delvis oklar, delvis porös. Migranter och illegala varor kan ta sig in via buffertzonen – ett område som varken är en erkänd gräns eller fullt kontrollerat territorium. Detta väcker en obekväm fråga: kan EU hantera en liknande situation i ännu större skala i östra Europa?
Gränsen mellan Ukraina och Ryssland riskerar att fortsätta vara ett omtvistat gränsland oavsett hur kriget slutar. Om den lämnas utan robusta säkerhetsarrangemang kan den utvecklas till en zon präglad av återkommande militära incidenter, smuggling och illegal handel, migrationsflöden och politisk instabilitet. Livet för människor som lever i omtvistade gränsområden är ofta mycket svårt, med påtvingat medborgarskap och oklara regler. Ofta saknas både förmåga och vilja att återuppbygga byggnader och infrastruktur, eftersom det är oklart vilket land som territoriet kommer att tillhöra i framtiden.
Att skjuta frågan framför sig vore därför ett strategiskt misstag. Det som behövs är inte en enkel lösning, utan en realistisk kombination av aktörer och verktyg. Redan nu måste FN och EU fundera på möjliga sätt att hantera den framtida gränsen.
Det finns några frågor att beakta:
● Ska Ukraina och Ryssland själva kontrollera gränsen?
Om inte finns ytterligare frågor att hantera:
● Behövs ett hybridarrangemang där flera organisationer eller enskilda länder delar på ansvaret?
● Behövs ett regionalt ansvarstagande där europeiska stater spelar en större roll?
● Hur säkras långsiktig finansiering snarare än temporära insatser?
● Hur skapar man tydliga mandat som klarar politisk oenighet?
Frågan om Ukrainas gräns är i grunden större än Ukraina. Den handlar om huruvida det internationella samfundet fortfarande förmår hantera territoriella konflikter mellan stater. Den handlar om FN:s relevans, EU:s kapacitet och den regelbaserade världsordningens framtid. Det är också nödvändigt att ställa den svåra frågan: Vem ska skapa freden när varken FN eller EU längre räcker till?
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Mykola Bielieskov, försvarspolitisk forskare: ”Ukraina gör som Finland – och Ryssland betalar priset”
Fyra ledande folkrättsexperter: ”Så folkrätt är mest till för seminarier? Ok, låt oss ha ett”