Rakel Chukri är medarbetare på kulturredaktionen.
Jag har väntat på den här dagen i ett helt år. Alltså dagen då jag ger en italienare svar på tal när han hävdar att ”ananas på pizza är ett no-no”.
Jag vill därför rikta ett stort tack till Carlo Emme för att han avslutade sin intressanta artikel med detta anti-ananasbudskap när han deltog i kultursidans debatt om den italienska matens ursprung.
Låt mig börja från början. Sommaren 2025 semestrade jag och maken i Italien. När vi nådde Neapel var det som att komma hem. Staden kändes som en vildare kusin till Malmö – ingen respekterade trafikreglerna, husen draperades i himmelsblå flaggor och alla norr om staden älskade att snacka skit om den.
Inför resan hit varnade en hotellreceptionist i norra Italien: ”In Napoli, hide your watch, hide your jewelry”, fastän jag varken bar klocka eller smycken.
Neapel visade sig vara underbart. Maradona dyrkades som en gud överallt och så serverades det högklassig napolitansk pizza i varje hörn.
Vi köade till L'Antica Pizzeria da Michele, som funnits sedan 1870 och brukar kallas pizzans tempel. De serverade bara Margherita och Marinara och priset var blygsamma 6 euro trots att kön utanför ringlade runt kvarteret. Margheritan var ren perfektion, gräddad i en 485 grader varm vedugn i 90 sekunder. Smakerna var så rena, så eleganta. Samtliga ingredienser hade valts ut med största precision.
Varje dag vaknade jag med löftet om nya underbara smakupplevelser. Tills jag hörde att Italiens mest avskydda pizza serverades i hjärtat av Neapel. Den var toppad med den gula helvetesfrukten: ananas.
Marodören hette Gino Sorbillo och kom från en i sammanhanget helig familj. Enligt myten öppnade hans farföräldrar 1935 den första pizzerian på Via dei Tribunali i stans historiska centrum. De fick 21 barn. Samtliga gick i sina föräldrars fotspår. Det gjorde även barnbarnet Gino Sorbillo som idag driver den galet populära restaurangkedjan Sorbillo med filialer i Tokyo, New York och Ibiza.
I december 2023 offentliggjorde Gino Sorbillo sin blasfemiska handling: Han hade skapat en ananaspizza till sin restaurang. Han var trött på alla tabun mot ingredienser och metoder som inte ansågs vara traditionellt italienska. Konservatismen hindrade det italienska köket från att utvecklas. Till en början skrevs ananaspizzan inte in i Sorbillos meny utan kunde bara beställas av dem som kände till dess existens.
”Snälla, bli nu inte galna. Jag är traditionsbunden, men vill testa det här”, skrev han på Instagram. Vad hände? Folk blev helt galna. Hädelsen diskuterades i riks-tv och på Instagramkontot Hardcore italians löd den första kommentaren: ”Jag ringer polisen!”.
Sedan följde kommentarer som: ”Skicka förrädaren till helvetet”, ”Maffian kommer att ta hand om honom”, ”Mina släktingar vänder sig i sin grav” och ”Han borde sättas i fängelse, få sitt italienska medborgarskap indraget och aldrig få jobba som pizzakock igen”.
Sorbillo visste att han tryckte på en rejält öm nerv. I en undersökning 2018 fick italienare lista de absolut värsta förbrytelserna mot det egna köket. På första plats: Äta pasta med ketchup. Andra plats: Lägga pastan i kallt vatten som får koka upp. Tredje plats: Lägga ananas på pizzan.
Gino Sorbillo ville ha största möjliga chockeffekt. I ett Instagraminlägg den 30 december 2023 poserade han brett leende vid ett bord som prytts med hela sex ananasfrukter.
Dagen efter gick han ett steg längre och lanserade en pizza toppad med … ketchup. Han publicerade en video där han testade pizzan omringad av ketchupflaskor. Det var inte någon massproducerad amerikansk Heinz-ketchup utan en hemmagjord variant som innehöll italienska röda och gula plommontomater.
De flesta verkade ignorera den fullständigt gudlösa ketchup-pizzan. Det var i stället ananaspizzan som fick folk att drömma om att maffian skulle gripa in. Den betraktades som en trojansk häst, inskickad från Nordamerika för att krossa den äkta italienska maten.
Efteråt skulle jag läsa att Sorbillo inte var den enda pizzerian i landet som experimenterat med ananas. Det fanns många fler matförbrytare i Italien men ingen hade lyckats skaka om landet – och framförallt den italienska diasporan – som han.
Jag ville självklart smaka på den förbjudna frukten. I juni 2025 begav jag mig till Sorbillo på Via dei Tribunali. Utanför restaurangen fanns en pappfigur som föreställde Gino Sorbillo. Ingen hade vandaliserat den. I stället var kön lång och ur ett imponerande knastrigt högtalarsystem lästes könummer upp.
Väl inne noterade jag att den hatade pizzan numera stod utskriven i menyn. Vi läste att ananasen tillagades tills den blev karamelliserad och serverades på en vit pizza med rökt provolone från den lokala regionen Kampanien. Väl ute ur vedugnen revs ytterligare två rökta ostar över pizzan – en getost från Sardinien och en buffelost från Cilento.
Hur tyckte jag att allt detta lät? Fruktansvärt. Kombinationen kändes nästan demonisk. Jag kunde klara av en rökt ost men tre stycken plus sötsliskig frukt? Madonna!
Jag beställde ändå in pizzan. I bakhuvudet hade jag två onda avsikter. Ett: Jag ville se min kära kollega Petra Villanis chockade min när jag berättade vad jag ätit i hennes pappas hemstad. Två: Jag visste att jag någon gång skulle få möjlighet att replikera på en italienare som outade sina anti-ananas-åsikter. Jag behövde förbereda mig inför den dagen.
Jag kände mig som Larry David när han i humor-serien ”Simma lugnt, Larry!” öppnade ett ”spite café” – ett trotskafé. Inte för att han ville driva ett kafé utan för att han blev sur på en barista och öppnade ett kafé vägg i vägg för att psyka honom.
När jag väntade på pizzan kände jag in stämningen hos personalen på Sorbillo. Jag anade att de inte alls var med på ananaståget.
”Så ni serverar alltså ananas-pizza här?”, frågade jag servitrisen.
”Nej, bara i USA. Inte i Italien”, svarade hon.
Servitrisen levde alltså i förnekelse. Hon jobbade de facto på en restaurang som förklarat krig mot Italiens mest sakrala traditioner men i sitt hjärta levde hon i ett ananasfritt Neapel.
Även andra kunder fick den reaktionen. När en amerikansk journalist frågade en servitör vad han tyckte om ananaspizzan hade han bara ryckt på axlarna och snabbt gått därifrån.
Makens Margherita levererades snabbt från köket men framför mig gapade bordet tomt. Jag började misstänka att personalen medvetet sköt upp att baka min pizza eftersom de inte ville smutsa ner sina fingrar med den groteska, utländska frukten.
Till slut kom ananaspizzan. Jag högg in. De tre rökta ostarna gjorde snabbt kaos i munnen. Basilikan erbjöd en kort respit från den rökiga härvan men så kickade den sötsyrliga ananasen in. Smaklökarna blev lika förvirrade som när jag testade sockrade popcorn i Berlin. I min hjärna formades ett enda ord: Nej.
Jag stirrade avundsjukt på makens Margherita. Vi bytte en slice med varandra men i övrigt ville jag stå mitt kast. Jag hade ju gjort en trotsbeställning. Bortom lukten av rökt ko-ost, rökt getost och rökt buffelost hägrade målet: Att chocka min kollega Petra Villani och samla in såväl bild- som smakbevis på att ananaspizza faktiskt serverades i Neapel.
Tjurskalligt rensade jag tallriken och lämnade lokalen. Stolt men inte nöjd, som Göran Persson skulle säga. I teorin stödde jag fortfarande Gino Sorbillos ambition att skaka om det italienska köket. Men jag visste att den här skymfen till pizza inte var rätt väg.
Nu när den här texten är publicerad är jag äntligen klar med mitt uppdrag: Att bevisa att ananaspizzan serveras i Italien och att det inte är en amerikansk konspiration utan riktiga italienare som vill diskutera framtiden för sitt lands kök.
Är då Gino Sorbillo en masochist eller ett galet geni? Tycker han verkligen själv att hans Frankenstein-skapelse är god? Tänk om även han tittat för mycket på Larry Davids ”Simma lugnt, Larry!” och bara vill jävlas med sina grannar genom att servera trots-mat?
På Sorbillos hemsida ser jag att ananaspizzan ännu serveras i Neapel. Den kostar nu 11 euro. Porca miseria!
Hur äkta är den italienska maten?
Debatten på kultursidan inleddes när Mattias Oscarsson skrev att Italiens genuina matkultur är en myt. Han hänvisade till mathistorikern Alberto Grandi som hävdat att mycket av dagens italienska mat kommer från USA.
Carlo Emme, som bland annat driver Plan B och Krøl Bar i Malmö, svarade att identitetsskapandet kring maten beror på att Italien har en unik mångfald av ingredienser och mikroklimat. Han avslutade texten med att identitetsbygget kan verka fånigt ”men det är åtminstone bättre än att inte ha någon matkultur alls. En sak kan vi åtminstone vara överens om: ananas på pizza är ett no-no.”