Romeo och Julia
Högt och lågt. Det är lätt att bli drabbad av Vadstenas platta slätt: kvällsluften är andlöst hög, horisonten bortom alla sädesåkrar verkar oändlig. Här ligger den gamla, prosaiska hundmatsfabriken som blivit oumbärlig sommarteater. Himmel och vardag – det är själva grundreceptet för att förstå och spela Shakespeares pjäser. Kasten mellan själ och begär.
Shakespearefabriken firar 30-årsjubileum, samtidigt som det gått 250 år sedan ”Romeo och Julia” spelades för förstås gången på en svensk scen via ett tyskt teatersällskap på Norrköpingsbesök. Östgötateatern svarar med en egen iscensättning till hösten. Här på slätten är det som vanligt en månghövdat brokig skara proffs och amatörer som tar sig an uppdraget att visa att tid är ingenting och människor sig lika.
Gruppen bakom detta stolt envisa projekt kom till sin fabrik efter att man förut spelat på gräsgården bredvid Vadstena klosterkyrka. Nu har man regnskydd, och har med åren också utvecklat sig rejält, rent konstnärligt. Röstbehandlingen är en fröjd, cementen bär alla nyanser. Lokalen med sina två våningar är perfekt för ändamålet. Julias balkong svävar självklart över det jordbundna skeendet.
Pontus Plænges konstnärliga ledning har detta år fått hjälp av Fanny Lindstedt Grahn från bland annat teatergruppen Hjärter Fem. Uppsättningen är dock som vanligt mestadels traditionell, även om musikillustrationerna är mer uppkäftiga.
Regin tar huvudsakligen fasta på att pjäsen är ett hedersdrama, där en ung kvinna inte har någon vilja utan bara är ett ting, en handelsvara. Man har här dock låtit Julia vara 16 år, inte originalets 13. Det raseri som Julias far (en utmärkt Pontus Plænge) vräker ur sig när hon vägrar gifta sig med friaren Paris är verbalt våld på gränsen till akut misshandel.
Ensemblen har mer och mer lärt sig använda lokalen – den fäktscen som inleder pjäser utspelas inuti foajén mitt ibland publiken.
Också kostymen tar för sig. Oscar Brunius gör festscenen till ett överdådigt maskspel värdigt renässansfurstar – effektivt kontrasterad av John Grahl som Romeo vilken bär en trång, rosa och lätt hopplös mopedhjälm.
Det är alltid lika roligt att återstifta bekantskapen med några av dessa mer fasta fabriksanställda. Inga Onn tar för sig som den tack- och pratsamma amman med fin humor. Per-Johan Persson är mer imposant allvarlig som vältalig munk. Anders Jakob är dock ny som Mercutio och ger rollen en storslagen, frustrerad mörk energi. Rollen är här antytt sexuellt attraherad av Romeo – känslor som dock är helt utan gensvar.
Romeos och Julias kärlek är ju extatisk såväl som världslitteratur och förstås en svår börda att tolka. Det är egentligen ingen storslagen passion som gestaltas mellan John Grahl och Astrid Tägt, den blir aldrig förklarad så att säga – vilket väl är rimligt. Här blir den en metafor mer än känslor.
Slutscenen är dock makalös, ögonblicken när Romeo tagit sitt gift och Julia vaknat upp från sin dvala är här en lång, våldsam och explosivt tragisk dödsdans som tar andan ur publiken. Scenen blir använd som ett tumult av kärlek och död. Det är en svårslagen, febrig avslutning på ett värdigt 30-årsjubileum.