Det har gått mer än ett decennium sedan den avslutande delen av ”Inringning” – Carl Frode Tillers magnum opus i tre delar – utkom i Norge. Att den nu finns på svenska i Jonas Rasmussens översättning är ingenting annat än en kulturgärning. De små utgivarna, inte minst Flo förlag, vägrar att ge tappt: litteraturen som skrivs i våra grannländer måste finnas på svenska. Inte bara för att den som i Tillers fall är briljant – vilket den är – utan för att den släpper in frisk luft i en svensk litteratur som om den enbart förhåller sig till sig själv kommer att kvävas.
Kan man verkligen skriva en trilogi på nästan 1200 sidor fylld av psykologisk diskbänksrealism med postmoderna underströmmar om en man som tappat minnet och som sätter in en annons i tidningen där han ber alla som känt honom att i brevform fylla i luckorna – utan att det blir sökt eller löjligt?
Ja, Tiller kan!
Men han kan också någonting som är minst lika viktigt ur litterär synvinkel, och det är konsten att pressa en stil och en världsåskådning så långt att hela bygget till slut faller ihop i en magnifik återvändsgränd fylld av skrattspeglar.
För det är det som återstår när man kravlat sig upp ur Tillers mörka skildring av livet i norska Trøndelag, så som det såg ut under 70-, 80- och 90-talen, samt under sommaren 2006, den sommar som utgör romanens febriga nutid.
De är manipulativa, våldsamma, förorättade och bittra
I slutet av del två avslöjades det att mannen utan minne – David – han som vuxit upp i arbetarklassen på Otterøya med en självmordsbenägen mamma, är bortbyting. Han förväxlades på BB av en anställd som gjorde det med öppna ögon. Hon är medveten om sitt brott, men kunde bara inte hejda sig. Därtill var hon – utan att riktigt förstå varför – nödd och tvungen.
Det där är en brasklapp som gäller samtliga personer i Tillers universum. De är manipulativa, våldsamma, förorättade och bittra, oavsett om de kommer ur arbetarklassen eller övre medelklassen. De ser sig själva som offer för omständigheterna och är oförmögna att inte ständigt provocera och pika sina anhöriga. De är experter på att utläsa ansiktsuttryck, att tolka mikroskopiska gester, och att dra långtgående slutsatser av banala kommentarer.
Ja, de är faktiskt ingenting mindre än ett gäng fininställda seismografer allihopa, där de går runt och intensivt vårdar sina känslor, verkliga eller inte, av att ha blivit förorättade.
Hur Tiller lyckas med detta grepp utan att läsaren känner sig skriven på näsan är en gåta
Och det är här som Tiller briljerar, genom ett berättargrepp som traditionellt sett inte borde fungera, men som ändå gör det. I de inre monologerna och i breven som huvudpersonerna skriver till David skrivs nämligen all undertext ut. Analyserna avlöser varandra. Nu gjorde mamma så för att jag ska känna si. Nu sa Julie a för att få mig att göra b. Och utan att avslöja för mycket kommer den terapi som vi ska få ta del av ge ytterligare ledtrådar till vad det är vi är med om under läsningen.
Hur Tiller lyckas med detta grepp utan att läsaren känner sig skriven på näsan är en gåta. Men möjligen beror det på att den hypermedvetna hållningen skapar ny och farligare undertext än den där gamla vanliga teatrala:
– Kan du skicka saltet?
– Så när jag gör maten får man alltså salta?
Och som otvetydigt betyder att en relation är på upphällningen.
I sina laddade konfrontationer runt ett otal köksbord tar Tiller istället ett stort kliv bort från normalprosan och lyfter fram det ständiga köns- och klasskriget som den moderna nationen Norge med all sin välfärd och jämställdhet inte ska tillåtas blunda för.
Det märkvärdiga är att han lyckas även med detta utan att hemfalla åt plakatpolitik.
Det är ingen slump att trilogin när den är som mest melodramatisk påminner om såpoperor som ”Dynastin” och ”Dallas”, inte heller att den ständigt refererar till cowboys och indianer eller att den nästan omärkligt kan förvandlas till en våldsam skildring av Nicaraguas bordeller som inte står Roberto Bolaño efter.
Det är inte heller en slump att författaren David, som vi äntligen lär känna i egen hög person i romanens avslutande del, tänker så mycket på känslan av riktningslöshet som generationen som växte upp under 80- och 90-talet upplevde. Då när alla genregränser skulle upplösas och Kalle Anka ställas bredvid teorier av Saussure eller romaner av Céline.
De intertextuella ironierna står inte lika högt i kurs idag som de gjorde för trettio år sedan, men gud så skönt det är att återvända till en litteratur som på allvar vill något ytterligare än att bara vara en spegling av sin egen samtid.
Ibland framstår Tiller som en arbetarklassens Ingmar Bergman, andra gånger som den Chuck Palahniuk som skrev ”Fight club”.
Den sista referensen är relevant. Men jag ska inte avslöja varför. Läs boken själva i sommar!