Det var en syn som ingen ville se efter en fotbollsmatch som överträffade alla förväntningar.
Jordan Henderson, lagpappan, bärs iväg på bår med en syrgasmask över munnen. Och inte ens på grund av höghöjden – utan för att han firade Englands seger lite för hårt och föll rakt på armen.
Nog kommer det att ta lång tid för mexikanerna att acceptera att deras mästerskap tog slut här i kväll. Flera gånger var de nära, inte minst när de plötsligt fick spela med en man mer.
Stämbanden på läktarna bar laget en bit, men inte hela vägen.
Jag har varit hård mot det här engelska laget och pekat ut bristerna i defensiven. Thomas Tuchels gäng är inte perfekt. De har inte övertygat lika mycket som Frankrike eller spelat med samma självklara elegans som Spanien.
Men att åka till den här staden, till den här arenan, göra tre mål och sedan försvara ledningen med en man mindre i 40 minuter – det är heroiskt.
De spanskspråkiga sångerna har tystnat, liksom buropen. Regnet har äntligen upphört. Det enda som hörs i natten är Wonderwall.
En smak av tequila
Vi tar det från början, strax efter de sista åskknallarna.
Trumslagare som bankar ursinnigt på sina instrument. En mexikansk wrestler som slår kullerbyttor längs sidlinjen. Tusentals mexikaner som hoppar så våldsamt att pressläktaren svajar oroväckande medan de skanderar:
Y si sí! Y si sí!
Det här är platsen för engelsmännens mest berömda VM-trauma, Guds hand. Man behöver inte vara särskilt andlig för att förstå att det är helig mark, att arenan bär på några av de viktigaste kapitlen i fotbollshistorien. Det är mexikanernas tempel – en gigantisk helgedom i en stad som vibrerar av fotboll i vartenda hörn.
Jag förstår dem som hade velat se Mexico City stå värd för VM-finalen. New Jersey frambringar inte i närheten samma utomkroppsliga känslor.
Den där behagliga ilningen längs ryggraden... Den där smaken av tequila när Mexiko gör mål och regnet plötsligt byts ut mot flygande spritstänk.
Från kokande kittel till nollgradigt
England anlände till huvudstaden med en tydlig plan: att dra ner på tempot.
Det är högst ovanligt att Thomas Tuchel instruerar sina spelare att smålunka. Varje fast situation blev en möjlighet att spara krafter och jämna ut mexikanernas övertag i lungkapacitet.
Den första uppgiften var att överleva den inledande anstormningen. Det hade inte gått utan Jordan Pickfords blixtsnabba dyk mot den vänstra stolpen när Raúl Jiménez satte pannan till bollen. Det var precis den typen av klassräddning som målvakten behövde för att bättra på självförtroendet och skaka av sig nerverna.
Visst visade Mexiko upp ett vassare spel på små ytor. Men England har också en spelare som heter Jude Bellingham och som kan dominera båda straffområdena.
Först tog sig Bukayo Saka runt på kanten och skapade ett numerärt överläge i boxen. Bellingham mötte inlägget och nickade in ledningsmålet. Innan de tillresta engelska supportrarna ens hunnit fira ordentligt kom nästa smäll, Bellingham på nytt.
På 98 sekunder gick Azteca från att vara en kokande kittel till att kännas nollgradig.
Men temperaturen skulle snart stiga igen.
Twist på twist
Det är möjligt att Julián Quiñones har hamnat i skuggan av alla stjärnor som glänst under detta VM.
Men bland de mer anonyma namnen är den 29-årige yttern, hemmahörande i saudiska Al-Qadisiyah, en av dem som stuckit ut allra mest de senaste veckorna. Att Saka så ofta tvingades ligga ovanligt djupt på egen planhalva hade säkerligen mycket att göra med Quiñones tekniska kvalitet.
Hans reducering, ett distinkt avslut från nära håll, dämpade chocken bland de mexikanska supportrarna. Matchen var långt ifrån över. Snart bjöds vi på ännu en twist i det här fängslande dramat.
Ingen på Mexikos bänk missade att Jarrell Quansah gled in med dobbarna före på Jesús Gallardo. Det var som att se en moshpit i realtid när mexikaner och engelsmän rusade mot varandra och drabbade samman mellan de tekniska områdena.
Rött kort för Englands reserv på högerbacksplatsen. Ezri Konsa flyttades ut på kanten och John Stones kastades in i hetluften.
Allt skulle tryckas in
Och så igen – innan någon ens hunnit ta in att England spelade med tio man hade Anthony Gordon tagit sig förbi målvakten Raúl Rangel, som fällde yttern.
Straff till England.
Harry Kane dunkade in 3–1.
Kort därefter bedömdes Kane ha sparkat undan Brian Gutiérrez ben, vilket gav Mexiko en straff. Jiménez reducerade till 2–3.
Det var en sådan kväll, en kväll då allt skulle tryckas in. Röda kort. Straffar. Syrgasmasker. Ett kollektiv som vägrade ge vika.
När slutsignalen ljöd sjönk både spelare och publik ihop inne på arenan, utmattade av alla intryck och känslostormar.
England är vidare till kvartsfinal i VM. 40 år efter nationaltraumat har England äntligen fått sin revansch på Azteca.