I samband med att regeringens vårbudget presenterades i april sade finansminister Elisabeth Svantesson (M) att hon ville få igång hjulen i den svenska ekonomin. Gå och handla, gå till bagaren, löd uppmaningen till hushållen.
Och det finns tecken på ett visst tillfrisknande efter flera år av lågkonjunktur – inte minst har inflationen och räntorna sjunkit. Men ändå återhämtar sig hushållens konsumtion långsammare än förväntat. Orsaken? De sparar.
Regeringen har öst pengar över hushållen för att kompensera för höga priser på mat, el och bensin, och i förra veckan trädde beslutet om halverat pris på månadskort i kollektivtrafiken i kraft. Men det ekonomiska stämningsläget är fortsatt svagt bland hushållen vilket får dem att hålla i slantarna.
På DN Debatt (28/6) argumenterar försäkringsbolaget SPP:s sparekonom Shoka Åhrman att det inte är köpkraft som saknas utan framtidstro. Regeringen har ägnat sig åt en reaktiv finanspolitik och kommit till undsättning ”så fort det blåser ekonomiskt”. Risken är att det skapar ”förväntningar om att staten alltid ska kompensera hushållen vid stora prisökningar”, skriver hon.
”Den verkliga frågan är hur staten kan stötta dem genom kriser utan att försvaga statsfinanserna, skapa permanenta kompensationskrav eller bygga politik på antagandet att människor automatiskt börjar konsumera så fort de får mer pengar.”
Och det är klart: när politiker kastar en pengapåse åt väljarna med ”kostnadskris” som förevändning, är det ju långt ifrån alla som får som första instinkt att sätta sprätt på alltihop direkt.
Om förra valet dominerades av ”priset vid pump”, har partistrategerna nu sagt sitt inför höstens val: Nu är det barnfamiljernas tur. Och i Almedalen ökade godisregnet i styrka.
Miljard efter miljard, från partiledare efter partiledare, utlovades från Almedalsscenen. Moderaterna föreslog ett särskilt föräldraavdrag på skatten. Vänsterpartiet vill se en bebispeng på 15 000 kronor och dessutom höja barnbidraget, vilket även KD, S och MP vill göra.
Odlar detta framtidstro hos väljarna?
Nja. Det finns förstås barnfamiljer som tackar och tar emot, och en del av dem kommer säkert att välja konsumtion framför sparande. Men det finns fler väljargrupper. Ensamhushållen utgör drygt 40 procent av alla hushåll i Sverige.
Dessutom är reformutrymmet litet inför nästa mandatperiod: 95 miljarder kronor totalt i ofinansierade reformer för åren 2027 till 2030, enligt Konjunkturinstitutets beräkningar. Det vore trevligt om fler än barnfamiljerna också fick ta del av dem.