Ordet existentiell hälsa har under senare tid vållat debatt. Denna debatt har främst handlat om statsministerns eventuella gynnande av sin frus verksamhet genom ett myndighetsuppdrag till Folkhälsomyndigheten. Men bakom begreppet finns en större ambition med socialminister Jakob Forssmed (KD) som arkitekt. Det handlar om att staten ska definiera sitt uppdrag som något större än frågor om krav och kontroll, arbetslinje och budgetdisciplin, ekonomi och laglydighet – nämligen att skapa förutsättningar för ett liv präglat av mening, gemenskap och välmående.
I uppdraget till Folkhälsomyndigheten beskrivs existentiell hälsa som ”förmågan att tro på, ta vara på, förhålla sig till och känna mening med livet”. Det kopplas till välbefinnande och gemenskap, men däremot behöver det inte ha med religion att göra. Existentiell hälsa tangerar många av de områden som socialministern redan fokuserar på, exempelvis psykisk ohälsa, ofrivillig ensamhet, barnafödande, fritid och skärmtid.
Med existentiell hälsa anas en välkommen omorientering i politiken. Socialministern visar att politik handlar om att lägga grunden för ett gott liv. Det är att lyfta blicken i den politiska debatten. Att begreppet inte är så väl etablerat i forskningen bör inte vara ett hinder.
Ett exempel är diskussionen om skolans utveckling. Många fokuserar enbart på studiero och kunskapsresultat, men skolans uppdrag är lika mycket att stötta barn och unga i deras personliga utveckling och välmående. I en tid när fler än hälften av ungdomar i åldern 13 till 15 år har psykiska besvär förpliktigar det. Ändå glöms det ofta bort i debatten.
För tre år sedan kom boken Ensamhetens århundrade av Noreena Hertz ut. Det är en gedigen genomgång av forskningen om relationer. Hertz visar hur möten mellan människor är nödvändiga för trygghet, hälsa och sammanhang. Istället för att se ensamheten som ett individuellt problem lyfter hon det som ett bredare samhällsproblem och kopplar det till allt från stadsplanering till arbetsliv.
Boken är ett av allt fler inlägg som visar att politiker behöver se mer till mänskliga aspekter. Men detsamma gäller företag. Jag tänkte på detta när jag besökte IKEA i dagarna. Vid kassorna kunde man inte välja personlig betjäning utan alla kunder var tvungna att själva scanna sina varor. I min kassa stod fyra anställda och granskade lika många kunder så att de inte skulle missa något. Blicken var kritisk och uppfordrande och vi gick därifrån med en dålig känsla.
Jag skriver om detta på X och blir överväldigad av responsen. Många människor vill ha ett varmare, mer omtänksamt samhälle. Jakob Forssmed gör helt rätt med sin ambition att öka politikens fokus på människors existentiella hälsa.
Louise Bringselius är docent i organisation och ledarskap