Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
De senaste åren har kraven på att bojkotta Israel blivit allt mer synliga. Kampanjer för att utesluta Israel från Eurovision, initiativ som utropat olika institutioner och platser till ”apartheidfria zoner”, akademiska bojkotter och krav på att avbryta samarbeten med israeliska företag har blivit allt vanligare i den offentliga debatten.
Samtidigt återkommer samma argument varje gång bojkottens förespråkare anklagas för antisemitism: bojkotten beskrivs som ett uttryck för solidaritet med palestinierna och en kamp mot den israeliska regeringens politik, inte som aktioner riktade mot judar. Som det lät i en riksdagsdebatt 2019, när den dåvarande utrikesministern Ann Linde (S), som svar på en fråga från Lars Adaktusson (KD) sa: ”Att med fredliga medel förespråka bojkott av Israel i syfte att få ett slut på ockupationen är inte antisemitism”.
Det går att hålla med i teorin, men i praktiken tillämpas bojkotten ofta utan hänsyn till nyanser och riktas mot i princip allt med koppling till Israel – ibland mycket indirekt. Den drabbar även judar som inte är israeler och människor utan någon som helst koppling till Israels politik.
En av dem är Israel Aloni. Född i Israel och utbildad vid två av landets främsta dans- och konstskolor flyttade Aloni till Sverige för mer än 25 år sedan. Här byggde hen [konstnärens självvalda pronomen] upp en internationell karriär som konstnär, dansare, koreograf, pedagog och konstnärlig ledare. Efter en tid vid Göteborgsoperans Danskompani grundade hen 2012 ilDance, som sedan dess utvecklat internationella scenkonstprojekt i Sverige och övriga Europa.
För några år sedan skapade Aloni ”Boys Just Want to Have Fun”, ett multidisciplinärt dans- och performanceverk för museers utställningsrum som beskrivs som en undersökning av maskulinitet och ett försök att utmana tabun kring manlig sensualitet och sexualitet i den västerländska samtidskulturen. Verket fick stöd från Perform Europe, ett EU-finansierat program för internationella scenkonstsamarbeten, och blev det enda svenska scenkonstprojekt som ingick i programmets internationella turnéverksamhet. Under 2024 och 2025 spelades det i Serbien, Finland, Norge och Nederländerna.
Det finns åtskilliga exempel på konstnärer som fått höra att de bara är välkomna om de offentligt tar avstånd från Israel och visar att de står på ”rätt sida” politiskt.
I år beslutade Estlands samtidskonstmuseum (EKKM) att presentera verket. Inför föreställningen beviljade Statens kulturråd kompaniet 64 000 kronor i resebidrag och bedömde därmed att verket var värt att representera Sverige internationellt.
Allt verkade klart. Men så var det de där bojkotterna.
Efter mer än ett års dialog mellan Aloni och det estniska museet, efter att all finansiering beviljats och museet åtagit sig att stå värd för föreställningen, kom beskedet under ett zoom-möte. ”Vi har tyvärr dåliga nyheter. Det kommer inte att vara möjligt att genomföra föreställningen hos oss i augusti.” Något nytt datum gavs inte.
Ett uppskjutande utan nytt datum eller garanti för att projektet skulle genomföras är i praktiken en inställning. Trots inledande entusiasm och tät kontakt med curatorn i över ett år utan några invändningar. Men budskapet gick fram. Skälet var att verkets skapare var född som jude i Israel.
Nej, de sa aldrig uttryckligen att det handlade om att Aloni är jude, men museet skulle samtidigt visa en utställning med palestinska konstnärer och ansåg att det ”politiska klimatet i Tallinn” gjorde det omöjligt att presentera projekten samtidigt. Detta trots att verket vare sig har koppling till Israel, Mellanösternpolitik eller den israeliska staten. Koreografen har heller aldrig uttryckt stöd för den israeliska regeringen. Alonis enda ”fel” var hens bakgrund.
Den palestinska utställningen som öppnar i oktober och kureras av samma person som bjöd in Aloni, beskrivs på museets webbplats som ett försök att förflytta perspektivet från ”nyhetsflöden och statistik” till människors berättelser och levda erfarenheter. Det skulle göra konst och kultur till ”bärare av motståndskraft, minne och fantasi”. Att också en israelisk jude skulle kunna omfattas av samma princip tycks däremot aldrig ha övervägts.
När jag talade med Aloni stod det klart att oron sträckte sig långt bortom de konstnärliga, ekonomiska och karriärmässiga konsekvenserna: ”Det är en avhumaniserande upplevelse”.
Men det finns också fler dimensioner av frågan som rör Sverige. Inom ilDance tar man inte stöd från Kulturrådet för givet. Ett sådant stöd förvaltas med omsorg. Eftersom kompaniet ser sig som en del av det svenska kulturella ekosystemet var detta inte bara en förolämpning mot Aloni. Det var också en förolämpning mot Sverige.
Det här är inte ett isolerat fall. Israeliska konstnärer – och, som i det här fallet, även judar med endast indirekt koppling till Israel – avbokas, utestängs eller exkluderas regelbundet runt om i Europa, även när de saknar koppling till den israeliska staten och ofta själva är kritiska mot Israels regering. Det finns åtskilliga exempel på konstnärer som fått höra att de bara är välkomna om de offentligt tar avstånd från Israel och visar att de står på ”rätt sida” politiskt.
I det här fallet menade det estniska museet att en föreställning med Aloni skulle få det att framstå som om museet hade en politisk agenda. Aloni påpekade att hen är svensk medborgare som lämnade Israel som tonåring och levt större delen av sitt liv i Sverige, att hen aldrig gjort några politiska uttalanden och att ilDance är ett svenskt kompani som saknar all koppling till Israel, men inget av detta spelade någon roll. Hen hade ju studerat i Israel. När Aloni föreslog en dialog med de palestinska konstnärerna stod det klart att beslutet redan var fattat.
Om Sverige vill visa att man inte accepterar den här typen av diskriminering finns det ett självklart första steg. Kultursverige – från kulturministern, via Kulturrådet till oberoende kulturinstitutioner – borde tydligt protestera mot att ett estniskt museum bojkottar ett svenskt danskompani som finansieras med svenska skattemedel enbart på grund av grundarens ursprung. Om det någonsin har funnits en fråga där Sveriges självutnämnda antirasister borde kunna enas, så är det denna.