Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
De flesta av oss har nog fascinerats av varför Donald Trump valde Village Peoples ”YMCA” till sitt ledmotiv. Av alla sånger – varför i hela friden just den?
Ska man skratta eller sörja när den mest hbtqi-fientliga president Vita Huset har skådat i modern tid ämnar bomba all uppnådd framåtrörelse tillbaka till 1950-talet till tonerna av en gaydiscoklassiker, kanske till och med den mest uppenbara av dem alla?
”Ha! Inte ens den här tänker jag låta dem behålla!”.
Eller är det bara paradoxal idioti?
Mannen som sjöng ”YMCA” och var en av dess kompositörer, Victor Willis, dog häromdagen, 74 år gammal. Willis var även han en, milt uttryckt, motstridig karaktär.
1977 anlitades han som sångare för Village People, ett pojkbandsprojekt i obligatorisk mustasch, av en discoproduktionsduo i New York. Målgruppen var stadens gayklubbar, medlemmarna rekryterades på dem och klädde sig noggrant efter deras klädkoder. De blev snabbt större än någon av de inblandade hade förväntat sig.
Willis, själv inte gay, hoppade av Village People redan 1980 men lockades tillbaka om och om igen under återstoden av sitt liv. Ena dagen såg han ”YMCA” som den gaydiscoklassiker den är, nästa handlade den enligt Willis – som fram till sin död framförde den i tajt polisuniform – bara om ”vanliga killar som duschar med andra vanliga killar”. Att den skulle ha något med homosexualitet att göra var ett ”komplett missförstånd”. Han hotade att stämma samtliga medier som hävdade något annat.
När Trump 2018 annekterade ”YMCA” som sin kampanjlåt protesterade Willis initialt för att genast ångra sig – den ekonomiska kompensationen visade sig vara för lukrativ.
Sommaren därpå uppträdde Willis ändå återigen med Village People på en mängd europeiska Pride-festivaler (däribland i Stockholm) varvat med Maga-relaterade sammanhang hemma i USA.
Till synes skrupelfritt rusade han dit nästa check för stunden hägrade.
Att Willis senare liv dessutom kantades av våldtäktsanklagelser och kokain- och vapeninnehav kan inte heller riktigt devalvera de gaydiscoklassiker – oavsett hur sönderspelade några av dem än må vara – han både framförde och skrev under några intensiva år i 1970-talets slut.
Inte bara ”YMCA”, ”In the navy” och ”Macho man”. Utan också (min personliga favorittrio) ”Fire Island”, ”San Fransisco” och ”Go West”. Den sistnämnda fick ett andra liv samt en betydligt djupare resonans när Pet Shop Boys förvandlade den till ett requiem. Av disco och manskörer reste duon ett vackert minnesmonument över aids-eran.
Hur hårt olika samtider än har försökt reducera och omtolka Village Peoples hits till fotbollsläktarrefränger eller Maga-hymner så går det inte riktigt.
De är ju liksom bara för gay.
Varje gång ”YMCA” spelas i ännu ett oväntat eller motsägelsefullt sammanhang utgör den ändå en påminnelse om Stonewall-protesterna; om kampen för acceptans, lika rättigheter och något så fundamentalt självklart som rätten att älska precis vem man vill.
Disco var och förblir politisk musik. Detta kan, som tur är, ingenting rå på. Inte USA:s president eller ens upphovsmannen själv.