Ska man sammanfatta de senaste decenniets politiska opinion i ett ord så får det bli: föränderlig. Ni vet redan historien, 2010-talets woke-vänster byts successivt ut mot högerpopulism. Politiker med maktambitioner har ställt sig i kö för att vända kappan efter vinden. I ett uppskruvat samtalsklimat med sociala medier, har det varit angeläget att snabbt få igenom sin politik för att visa ”handlingskraft”. I de mer kulturkrigs-präglade frågorna har nya lagar drivits igenom trots invändningar från expertmyndigheter och remissinstanser. 2018, i kölvattnet av metoo, infördes exempelvis samtyckeslagstiftnignen trots Lagrådets avstyrkan och Advokatsamfundets varningar om bristande rättssäkerhet. I kölvattnet av dagens gängkriminalitet har det nyligen införts lagar om vandelskrav för medborgarskap, även dessa kritiserade av lagråd och advokatsamfund för bristande rättssäkerhet.
Mönstret är ganska väntat. Politiker vill gärna visa att de ”gör något”, experterna vill ofta förhindra att lösningen blir värre än problemet. Politikerna företräder en månghövdad opinion, experterna en liten klick med spetskompetens. Båda krafterna behövs för att undvika såväl oinskränkt folkmakt som expertstyre.
Det svenska ”beredningstvånget” – som är en del i den svenska maktdelningsprincipen mellan politiker och experter – har anor från regeringsformen 1809. Det infördes eftersom man hade dåliga erfarenheter av att såväl kungar som ständer bedrev ogenomtänkta reformer och projekt som kastade ut landet i fattigdom, ofrihet och krig. Detta system har nyligen utsatts för kritik. Kristdemokraterna säger sig vilja förändra den svenska förvaltningssystemet i grunden (DI 17/6). I korthet anser partiet att beredningssystemet och remissförfarandet går för långsamt. För att Sverige ska stå konkurrenskraftigt i en föränderlig värld behöver politiska beslut fortare omsättas i praktiken.
Men det går att invända mot KD:s hållning. Till skillnad från exempelvis Tyskland och USA är maktdelningen och konstitutionen relativt svag i Sverige. Det som hindrar en allt för nyckfull politikermakt är i stället inskränkningen av ministerstyre över förvaltningen. Alla seriösa demokratier har någon slags maktdelning för att förhindra nyckfulla politiker eller tillfälliga opinioner från allt för stort inflytande på samhället. Demokratin får inte bli allsmäktig. 51 procent av befolkningen ska inte bara kunna tvinga på sin vilja på de andra 49 procenten. Det bör finnas spärrar mot allt för radikal och snabb förändring, liksom mot kränkningar av enskildas rättigheter.
Man kan tycka vad man vill om svensk förvaltningskultur. Men det är troligen inte för lite politikerinflytande som är problemet. Tvärtom har ofta tjänstemän blivit politiskt tillsatta på ett sätt som av förklarliga skäl lett till missnöje hos den politiska oppositionen. I början av 1900-talet var det socialdemokrater och liberaler som klagade på konservativa ämbetsmän, under den socialdemokratiska hegemonin klagade borgerligheten på sosseväldet inom statsapparaten.
Nuförtiden byts tjänstemän och styrelser ut allt för ofta av politiska skäl, till och med i universitetsstyrelser. Vidare är det politiker som bestämmer storleken på budgetar, utfärdar regleringsbrev samt tillsätter generaldirektörer på myndigheterna. I ett land som Sverige, där riksdag och regering väljs i samma val, har den politiska majoriteten tämligen stort manöverutrymme. Och det är inte alltid av godo. Man kan exempelvis fråga sig om en ordning med mer oberoende myndigheter kunnat förhindra Sveriges mest kostsamma konkurs genom tiderna, Northvoltkraschen? 2022 hävdade dåvarande näringsminister – Karl Petter Thorvaldsson – att det är "ställt utom allt tvivel att vi bli blir en stormakt när det gäller batterier" (SR 4/2 2022) ”. Ett år senare, 2023, gjorde Riksgälden den mer verklighetsnära bedömning att Northvolt saknar “erfarenhet av projekt av denna storlek och komplexitet, det vill säga att bygga och driftsätta flera produktionslinor med omfattande produktion.” (Affärsvärlden 6/4 2025). Men det stora jobbet med varningar från experter gjordes av några oberoende forskare som gick emot den politiska trenden och fick betala med att bli tystade, negligerade och motarbetade, tills haveriet var ett faktum i och med konkursen 2025. De kunde göra det efter de inte var del av den politiska trenden. Om de fått mer inflytande hade bromsen kunnat sättas in tidigare och den politiska nyckfullheten inte tillåtits leda till Sveriges dyraste konkurs genom tiderna. En nota som skattebetalarna fått stå för.
Visst är ineffektivitet och regelkrångel något som alltid ska undvikas. Det löses dock inte nödvändigtvis av politikerinflytande där skiftande opinioner och maktambitioner lätt kan skapa oreda och oförutsägbarhet i systemet. Frågan är om det i vår politiskt nyckfulla och föränderliga värld inte snarare behövs mer av stabilitet, saklighet och verkligt kunnande. . Det är i vilket fall angeläget att vi för en debatt i frågan inför valet i höst.