När gråter den största och starkaste killen du någonsin sett i en anfallslinje?
Jo, han gråter när han gjort något som kommer att eka genom evigheten, när han har tagit med sig sitt folk på en himmelsresa de aldrig någonsin kommer att glömma.
Några minuter har gått sedan Norge slog ut Brasilien ur VM-turneringen 2026, och nedanför den rödblå kortsidan står Erling Braut Haaland med darrande läppar och vattniga ögon.
Ingenting kommer någonsin att bli detsamma igen, det har han sett till. För såhär ser det alltså ut när en nation förändras i realtid, rätt framför dina ögon. Såhär ser det ut när fotbollens sanna, oförstörda kraft skickas rätt in i blodomloppet på ett helt land.
Vad är det vi har tittat på, vad är det vi har sett?
En skallig kille som heter Fredrik Aursnes kom in från sidan och plockade bort Vinicius, en reslig fyr som heter Kristoffer Ajer har stoppat ner Neymar i bröstfickan.
Norge har haft 70 procent av bollinnehavet mot Brasilien – mot de mesta världsmästarna från sambastranden – och kunde tillåta sig att ta in det de var på väg att åstadkommer medan spelet fortfarande pågick.
Olé! Olé!
Hör ni det...? Olé, olé och Oslo-olé!
Hur gick det till?
Ståle Solbakken har coachat bort Carlo Ancelotti, Ørjan Nyland har gjort en målvaktsinsats som inte ens går att fantisera fram och Erling Haaland har skrivit vidare på sin egen gudasaga.
När släpper du ut håret, när tar du fram den stora erövrarens lejonman...? När jobbet är färdigt, när mästerverket skulpterats klart.
För att verkligen förtäta upplevelsen blir det en Neymar-straff och någon gastkramande halvminut på slutet, men det verkligt sensationella är att det här egentligen inte ens kan beskrivas som en sensation.
Varningsflaggan var hissad tidigt, från det att turneringen började fram till det att den här matchen rullade igång. Redan när Patrick Berg skickade upp en offsideboll i krysset efter några minuter kändes den beslutsamma norska tyngden genom New Jersey-betongen.
Det skulle bli en lång dags färd genom match, absolut, men det som alldeles nyss var matchsekvenser är nu folkmytologi.
Martin Ødegaards miss i slutet av första halvlek, Erling Hålands fläkning vid bortre stolpen med 20 minuter kvar.
Ørjan Nylands straffräddning, Ørjan Nylands parader och – HERREMINHIMMEL – den tektoniske Ørjan Nylands språng för att förhindra det allra grymmaste av diaboliska självmål.
Sånt händer inte. Inte i en sån här match, inte i ett sådant läge. Och har inte den rörelsen tryckts på ett frimärke ännu är det för att någon har slöat till på det norska postverket.
Ändå var det inte mirakelmomenten som var den övergripande summeringen här. Hur gick det till när det lilla fjordlandet Norge slog de väldiga mästarmästarna från Brasilien?
Jo, det gick till så att det bästa laget vann.
Det bäst organiserade laget vann, det mest passningssäkra laget vann, gänget med de bästa spelarna vann.
Och de gjorde det igen.
Norge är ett annat land nu
Femte gången de två länderna möttes, femte gången de rödblå lämnar planen utan att ha förlorat. Hade det spelats om en vandringspokal hade Norge fått behålla den för gott vid det här laget.
Efter ett dygn då FIFA återigen försökt förvanska och förstöra den här VM-turneringen har Norge givit oss alla en stor dos motgift, men även om vi ska tacka för det ska vi såklart inte inbilla oss att det här handlar om några andra än de själva.
Norge är ett annat land nu än det var för 90 minuter sedan, än det var innan VM-turneringen började. Just precis nu är det tveklöst det lyckligaste landet i världen, landet med mest självklar gemenskap och starkast samhörighet.
När sämre tider återvänder framöver kommer de alltid att kunna hänvisa tillbaka till detta som en referenspunkt. Kommer ni inte ihåg natten mot den 5 juli, 2026...? Då var Norge som allra bäst, och det kan vi bli igen.
Förr eller senare kommer såklart det mesta att klinga av, men delar av det kommer att stanna för alltid – och än visar den här enorma svallvågen av eufori inga som helst tecken på att avta.
England eller Mexiko i en kvartsfinal...? Kvittar vilket, Norge kommer med rätta att vara favoriter.
Förmodligen noterade de flesta att Erling Haaland köpte ett 430 år gammalt exemplar av Heimskringla för några månader sedan. Berättelserna om de gamla vikingakungarna är väl de närmaste Norge kommer en nationalsaga, och Haaland skänkte boken till biblioteket hemma i Bryne.
Både snällt och generöst, men på sitt sätt lite onödigt. Alla de där skrönorna från förr överträffas ju av det som Erling Haaland och hans kamrater själva uträttar i fjärran land precis just nu.