Kanske var det bolltappet som fick Antonio Nusa utbytt redan i halvtid, men precis efter att Brasilien sumpat omställningsläget hände något konstigt.
Erling Haaland dök ner på egen planhalva där Martin Ödegaard, helt opressad, precis som hela Norge var under stora delar av matchen, stod och drällde med bollen.
Haaland kom nära och liksom duttade bollen fram och tillbaka några gånger innan han begav sig upp igen. Kanske kände han att han bara behövde lite närhet.
Jag minns inte, men eventuellt var det inte för än i den 79:e minuten han rörde bollen igen, men vad gjorde det?
Världens bästa målskytt har avslutat historien om VM-makten Brasilien, och det allra mest anmärkningsvärda: Det var hur rättvist som helst.
Håller inte i mer än några minuter
Ingångsvärdet var inte svårt att räkna ut.
Här gällde Ståle Solbakkens disciplinerade struktur mot Ancelottis ”vibes”-fotboll, och det mynnade ut i ett spelförande Norge mot ett Brasilien som mest ställde om med varierad framgång.
Som närmast kom de när den amerikanske domaren dömde straff i första halvlek, men Örjan Nyland räddade från Bruno Guimaraes.
Sådan är Brasiliens spets i Vinicius Junior, Matheus Cunha, Bruno och Rayan att det inte krävs någon världsomvälvande spelidé för att skapa målchanser – men väl där gjorde Nyland det han skulle och lite till.
Det är inget angreppssätt som vinner VM-guld, eller ens håller i mer än några minuter när motståndarna har en bättre plan.
Ju längre matchen gick, desto mindre av brasilianskt inflytande fick vi därför, och desto mer utkristalliserade sig det bättre laget.
Norge.
Såg ut som att de vunnit pris
Det var, med lite perspektiv, häpnadsväckande att se, en historisk fotbollsmatch som fångade två helt olika rörelser, speciellt efter halvtidsvilan.
Brasilien samlade sig i ett lågt, förvirrat block, struntade i sitt mittfält, pressade helt sinnesförvirrat och väntade på möjligheter som aldrig kom, medan Norge, med sin fysik, sitt kloka mittfält, sina skickliga yttrar och hela planetens farligaste 9:a började såga sig mot ett ledningsmål.
För den som sett Brasilien, den världsledande talangproducenten sedan urminnes tider, med en befolkning på 213 miljoner, spela tre raka VM-finaler mellan 1994 och 2002, var det svårt att ta in.
Ancelottis spelare såg ut som ett gammalt rockband på farvälturné, som om elva killar hade vunnit pris i någon game-show och nu fick chansen att spela en riktig VM-match.
Som värst blev det när de bytte in sin lyxrelik, Neymar, Brasiliens egen Cristiano Ronaldo, ett museiföremål på uppvisningsturné, för att fortsätta spela omställningsfotboll.
Till slut blev de tillplattade.
Vi har inte pensionerat brasilianska epoker
Matchen närmade sig ett kritiskt skede när Haaland slog till.
Inhopparen Andreas Schjeldrup, som var formidabel efter att ha ersatt Nusa, skickade in ett perfekt inlägg, och Haaland besegrade som vanligt Gabriel i duellen.
En stund senare fick han densamme att se ut som en staty när han stillastående hästsparkade in tvåan.
Det går att raljera om Norge, tro mig, jag har gjort det, och det går att skaka på huvudet åt hur nyvaket många norrmän beter sig inför den här upplevelsen. Men det går inte att inte imponeras, att inte applådera det som pågår, och på sikt försöka ta efter det. Som svensk vinner man inget på att förneka den nya maktordningen.
Skandinaviska lag har gjort bra insatser i stora mästerskap. Vi vet. Danmark också. Men vi har ingen lång vana av att pensionera brasilianska VM-epoker.
Norge gjorde det. Jag såg det med egna ögon. Du också. Det här var en slutpunkt för hela idén om den stora, farliga guldfavoriten Brasilien, den som känts allt mer pliktskyldig och förankrad i en annan tid. Den kan förstås uppstå igen, till och med rätt snart, men den behöver börja om efter att ha sprungit rakt in i våra grannar.
På randen till något ogreppbart
De leds framåt av en fotbollsspelare som världen knappt sett maken till.
Erling Haaland är en unik typ, den gamla skolans måltjuv i den nya fotbollens optimerade kropp. Han har tagit VM med storm, erövrat USA, på och utanför planen, och nu har han skjutit Brasilien i bitar.
Nu skjutsas han upp i VM-historiens stjärnhimmel, som tungan på vågen i det norska herrlandslagets största fotbollsframgång någonsin.
Och jag vet att det låter läskigt, rentutav skräckinjagande, men det finns inga som helst skäl att tro att han inte har förmågan att göra det igen redan i Miami, där kvartsfinalen spelas.
Låt oss säga det rakt ut: Norge står på randen till något ogreppbart.