"Jag tycker det är dags att börja prata om Norge som ett lag som kan gå långt i VM. Riktigt lång. Medaljlångt”, skrev jag den 1 juni, efter att Sverige blivit fullständigt överkörda av norrmännen i Oslo.
Nu är vi där.
Det här är Norges VM 1994, och de förtjänar alla hyllningar de kan få. Men vi väntar lite med dem.
Låt oss istället börja i den ände som är helt fel.
USA:s Folarin Balogun skulle ha varit avstängd i tisdagens åttondelsfinal mot Belgien.
Men Fifa gör ett undantag.
Anfallaren får förvisso behålla sitt röda kort, men får ändå spela åttondelsfinalen mot Belgien.
Utan att USA ens överklagat!
Kort efter att Fifa meddelat sitt beslut tackade Donald Trump organisationen på sina sociala medier
Således fortsatt goda relationer mellan Fifa och den krigsivrande presidenten de nyligen delade ut ett fredspris till.
Episoden är bara ytterligare en spik i Fifas korrupta kista, som det snickrats flitigt på den senaste tiden under ordförande Gianni Infantino noggranna översyn.
Ni minns kanske hur Cristiano Ronaldo, som blev utvisad i VM-kvalmatchen mot Irland, fick sin avstängning hävd efter besök i Vita huset. Och därmed blev tillgänglig för Portugals VM-premiär?
Eller att Qatar och Saudiarabien – som pumpat in enorma summor till Fifa – fick spela sina avgörande kvalmatcher till VM hemma istället för på neutral plan? Länderna fick dessutom tre dagars mer vila än sina motståndare.
Det deppigaste i hela soppan är ju att man dessvärre inte är speciellt överraskad, även om man kanske inte sett just den här graden av skrupelfrihet tidigare.
Det är en skandal av historiska mått.
A brand new low.
Och på samma gång det nya normala. Det är som att Fifa inte ens bryr sig. För vad ska vi göra åt det, liksom?
Men även om det känns som (och förmodligen är) en hjälplös situation är det hög tid för ett trevande Sverige att välja sida nu. Nästa år väljer Fifa ny president. Vilket ser ut att bli en formalitet. Än finns ingen utmanare till Infantino.
Men det finns ändå principer och moral att stå upp för. Svensk fotboll måste markera här – tydligt.
Korruptionen inom Fifa må kasta en skugga över den norska bragden mot Brasilien, men den förtar inte prestationen.
Norge, vars fotbollsförbund faktiskt är ett av få som markerat mot Gianni Infantino, står ut som det här mästerskapets stora utropstecken så här långt.
Vi får leva med rodden ett tag till.
Och om det är priset man måste betala för att se Erling Haaland spela fotboll så… okej då. Jag kan leva med det.
Anfallaren är kronan på verket i ett Norge som mer än några andra i det här mästerskapet spelar som ett lag. Alla vet sin roll, hänger sig åt systemet – och presterar på topp när det behövs som mest.
Haaland, förstås, som levererar mål när det behövs mot världens bästa mittbacksduo.
Men en om möjligt ännu större hjälte är den ifrågasatte Ørjan Nyland, som räddade straff, en rad skott och några frilägen mot allt mer desperata brassar.
Även Ståle Solbakken förtjänar beröm, som plockade av Alexander Sørloth och Antonio Nusa efter en svag första halvlek. Det blev avgörande. Det norska spelet lyfte och en av ersättarna, Andras Schjelderup, spelade fram till båda målen.
Solbakkens ifrågasatte drag att vila nästan hela laget i gruppavslutningen mot Frankrike framstår ju för övrigt som ett genidrag med facit i hand.
Om detta är det största i norsk idrottshistoria? Fullt möjligt. Den diskussionen överlåter jag dock till norrbaggarna att grotta ner sig de kommande dagarna.
Jag är mer nyfiken på kvartsfinalen. Där väntar Mexiko eller England. Långt ifrån omöjligt för detta fantastiska Norge.
Dags att ro vidare söderut – mot Miami!