Min tilltro var låg, mitt förtroende var så gott som obefintligt – men HERREJÄVLAR ändå.
Det här hade jag faktiskt inte väntat mig. Såhär lågt trodde jag inte att fotbollens allra främsta institution skulle kunna sjunka.
Dumt av mig, såklart. Naivt bortom gränserna.
FIFA hade ju redan genomfört just den här manövern en gång tidigare. I vintras bestraffades Cristiano Ronaldo med ett rött kort för en armbåge på irländaren Dara O’Shea.
Regelverket var glasklart. Tre matchers avstängning från tävlingslandskamper, vilket bland annat skulle ha inneburit de två första VM-matcherna.
Men vissa djur är som bekant mer jämlika än andra.
FIFA konstruerade snabbt och smidigt en ny undantagsparagraf, där de två VM-matcherna plötsligt förvandlades till en sorts uppskjuten, villkorlig dom. Precis alla förstod givetvis exakt vilka mekanismer som låg bakom, men den gången gjorde i alla fall FIFA ett halvhjärtat försök till förklaringsfernissa – publicerade någon mosig motivering om hur Cristiano Ronaldo belönades för tidigare gott uppförande under lång och trogen fotbollstjänstgöring.
Den här gången bryr de ju sig inte ens om att låtsas.
Då de numera opererar enligt samma linjer som Trump-administrationen tycker de tydligen att samma tillvägagångssätt fungerar. Strunta i alla regelverk, ge fan i att förklara sig, gör det som faller in – eftersom de kan.
Både den här turneringen och FIFA:s hela framtidsriktning är planerad utifrån att koppla in fotbollen på den enorma kommersiella kraften i USA. Ska det lyckas måste det amerikanska folket entusiasmeras, ska det hända måste Team USA gå långt – och ska de gå långt behöver de ha sin bästa anfallare tillgänglig.
Om Folarin Balogun är avstängd är det väl bara att benåda honom. Den kraften ligger så att säga i ämbetet, i arrangörsskapet.
Allt för showen, skulle man kunna skriva. Eller mer korrekt: Allt för makten, allt för pengarna, allt för profiten.
Ni gillar det inte...? Nähä, och vad ska ni göra åt det då?
Det här är FIFA:s kungadöme, här gör de precis som de vill och här är de enda invändningar de bryr sig om de som kommer från Vita Huset.
På en realpolitisk skala har de såklart begått värre övergrepp förut, och för fotbollens framtid är det ett större problem att de så aktivt och intensivt försöker ta sporten från massorna och donera den till mångmiljonärerna.
Ändå är det här faktiskt det mest svårtuggade fotbollsövergreppet för mig.
Det är så cyniskt, så skamlöst – och det slår så direkt mot de organ och nervsystem som fram till och med nu ändå varit någorlunda fridlysta. Den här gången är det spelet ute på planen som attackeras, den idrottsliga integriteten, fotbollens själva kärna.
Nu skrävlar Donald Trump om beslutet på sociala medier, samtidigt som Vita Husets officiella konto hånfullt och triumferande twittrar ”USA-USA-USA”. FIFA ser till att fotbollen fogligt rättar in sig i ledet och lismande inställer sig för tjänstgöring.
Hur ser den slutgiltiga maktfullkomligheten ut?
Den får sin form när de styrande inte ens bryr sig om att låtsas längre, när de skrattar människorna de företräder rätt i ansiktet.
Den ser ut såhär.