DN Debatt. ”Titta i backspegeln, karensavdraget finns av ett skäl”
DN DEBATT.
Förslag om ett avskaffat karensavdrag låter humant. Men avdraget finns av goda skäl. Sjukfrånvaro kan inte förstås enbart medicinskt, beslut sker ofta i en gråzon. Hur sjuk är jag, egentligen? Det betyder inte att människor i allmänhet fuskar, utan att de reagerar på incitament. En generös välfärdsstat kräver gränser, skriver två professorer i nationalekonomi.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Regeringen och riksdagen bör avvisa förslagen om att avskaffa karensavdraget i sjukförsäkringen. Det kan låta som en human reform: ingen ska behöva förlora inkomst när man blir sjuk. Men sjukförsäkringen är inte bara ett trygghetssystem. Den är också ett system som påverkar beteenden. Tar man bort självrisken blir sjukfrånvaro billigare för individen. Och när sjukfrånvaro blir billigare för individen ökar den – kanske inte för alla, men för ett genomsnitt av befolkningen.
Detta är inte en teoretisk spekulation. Det är en av de tydligaste lärdomarna från svensk sjukförsäkringshistoria.
Vi har själva tidigarestuderat hur sjukfrånvaron i Sverige reagerat när ersättningsreglerna förändrats. Mönstret är slående. När sjukförsäkringen gjordes mer generös 1963, 1967, 1974 och 1987 ökade sjukfrånvaron. När ersättningen sänktes 1991 minskade sjukfrånvaron, särskilt antalet sjukfall. I vår senare studie, publicerad i Journal of Labor Economics, analyserades svenska data för perioden 1955–1999. Resultaten var robusta: reformer som gjorde sjukförsäkringen mer generös var förknippade med varaktigt högre sjukfrånvaro per sysselsatt, medan åtstramningar verkade i motsatt riktning.
Den kanske viktigaste slutsatsen är att sjukfrånvaro inte kan förstås enbart medicinskt. Självfallet finns verklig sjukdom, och en välfungerande sjukförsäkring ska ge gott skydd vid sjukdom. Men många sjukskrivningsbeslut fattas i en gråzon: Hur sjuk är jag? Klarar jag att arbeta i dag? Kan jag arbeta hemifrån? Bör jag vänta en extra dag? När ersättningen är fullständig och självrisken obefintlig förskjuts svaren systematiskt i riktning mot mer frånvaro.
Detta betyder inte att människor i allmänhet fuskar. Det betyder att människor reagerar på incitament. Det gör vi på alla andra områden i samhällsekonomin, och det gäller även sjukförsäkringen.
Sverige har redan prövat den väg som nu åter föreslås. Under slutet av 1980-talet hade vi ett mycket generöst system. Kostnaderna steg kraftigt. År 1988 uppgick sjukfrånvaron till omkring fem arbetsveckor per sysselsatt och år. Det motsvarade mer än 10 procent av den avtalade arbetstiden. Den förändringen motsvarade en mycket stor ökning av faktiskt arbetad tid.
Det är svårt att förena dessa erfarenheter med påståendet att karensavdraget är en marginell detalj. För den enskilde kan avdraget kännas påtagligt. Men för samhället fyller det en viktig funktion: det markerar att sjukförsäkringen är en försäkring, inte ett system för fullständig inkomstutjämning mellan arbete och frånvaro. Utan någon självrisk alls blir gränsen mellan sjukdom, trötthet, vantrivsel och legitim återhämtning alltmer otydlig.
Även internationella erfarenheter pekar åt samma håll. Norge har ett av världens mest generösa sjuklönesystem. Anställda kan få 100 procent av lönen vid sjukdom, upp till ett tak, under en lång period och utan svensk typ av karens. Samtidigt har Norge på senare tid haft mycket hög sjukfrånvaro. Under andra kvartalet 2024 uppgick den säsongsjusterade sjukfrånvaron till 7,1 procent av den kontrakterade arbetstiden, den högsta nivån sedan svininfluensan 2009. Det bör vara en varningssignal för Sverige.
Förespråkare för slopat karensavdrag invänder ofta att människor inte ska ”straffas” för att de blir sjuka. Men all försäkring bygger på en avvägning mellan skydd och självrisk. Hemförsäkringar, bilförsäkringar och andra försäkringar har självrisk, inte därför att försäkringstagarna misstänkliggörs, utan därför att självrisk minskar överutnyttjande och håller kostnaderna nere.
Sjukförsäkringen är inget undantag. Skillnaden är att den finansieras kollektivt och att kostnaderna därför lätt blir osynliga för den enskilde.
Ett annat argument är att karensavdraget slår hårt mot personer med låga inkomster eller återkommande sjukdom. Detta problem ska tas på allvar. Men lösningen är inte att avskaffa självrisken för alla. Det är bättre att rikta skyddet till dem som faktiskt har återkommande medicinskt väldokumenterad sjukdom eller särskilt utsatta arbetssituationer. Ett generellt slopande av karensavdraget är en dyr och trubbig reform som också omfattar alla de sjukfall där frånvarobeslutet påverkas av just kostnaden för att vara hemma.
Det är också viktigt att se vad ökad sjukfrånvaro innebär i praktiken. Den drabbar inte bara statsbudgeten. Den drabbar arbetskamrater som får täcka upp, patienter som får vänta, elever som möter vikarier, småföretag som tappar leveransförmåga och offentliga verksamheter som redan har svårt att bemanna. Korttidsfrånvaro är särskilt besvärlig eftersom den är svår att planera för. Ett slopat karensavdrag skulle med stor sannolikhet öka just denna typ av frånvaro.
Sjukförsäkringen måste därför utformas med både hjärta och hjärna. Hjärtat säger att människor som är sjuka ska ha trygghet. Hjärnan säger att om ersättningen blir för generös och självrisken försvinner, ökar frånvaron och kostnaderna. Då urholkas i längden också tryggheten för dem som verkligen behöver försäkringen.
Det finns ett större principiellt problem här. Välfärdsstaten bygger på tillit, men tillit kräver institutioner som gör ansvarstagande rationellt. Om systemen utformas som om incitament inte spelade någon roll, kommer de med tiden att undergräva de normer som gjorde systemen möjliga från början. En sjukförsäkring utan självrisk riskerar att förvandla ett skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom till ett allmänt frånvarosystem.
Sverige bör inte upprepa de misstag som redan är väldokumenterade i vår egen historia. Vi bör inte heller ignorera den norska varningssignalen. Slopa inte karensavdraget. Förbättra i stället skyddet för dem med återkommande och väldokumenterad sjukdom, stärk rehabiliteringen och se till att arbetsgivare, vård och försäkringssystem har tydliga incitament att hjälpa människor tillbaka i arbete.
En generös välfärdsstat förutsätter gränser. Utan sådana gränser blir den varken generös eller hållbar.