Samtidigt som VM rullade igång, Norges allra första mästerskap på 26 evighetslånga år, publicerades en intelligent och kittlande text i Morgenbladet.
Skribenten Markus Slettholm tecknade ett porträtt av skillnaden på det landslag som slog Brasilien på 90-talet och det som senare skulle komma att möta Brasilien nu.
Då: ett lag i total samklang med den norska självbilden. Gummistövelsstyrda symbolspelare med en ödmjukt strävande normalitet som främsta kännetecken.
Norge älskade dem för att de var som Norge såg sig själva.
Nu?
Landet med världens största statliga investeringsfond har ett bättre lag, men med helt andra typer. Briljantbroilern Erling Braut Haaland, född in i proffslivet, med en Hermès-väska för en halvmiljon slängd över armen. Martin Ødegaard, boyband-stjärna i Real Madrid före puberteten. Det finns fler – born in Norway, men formade av en global fotbollsindustris alla attribut och drivkrafter.
”Varför” frågade Slettholm ”är det så svårt att älska det här norska landslaget?”.
Texten hade all relevans i världen, men några veckor senare ser vi svaret på alla grannlandets gator och torg och läktare:
Inte så j-a svårt, trots allt.
Kisar västerut med avund
Jag läser i Verdens Gang om Kama muta, ett antropologiskt begrepp som forskare nu lånar för att beskriva vad som pågår i Norge den här sommaren.
Kama muta är den nästan fysiska upplevelsen av ett stort, gemensamt som kan uppstå när människor upplever en varm händelse tillsammans.
Kjenner dere vibbene?
När miljoner norrmän tar sig ut med flaggor på kind och solsken i blick, mitt i natten, är det kanske inte främst landslaget de speglar sig i. De speglar sig i varandra, i en gemensam upplevelse av att världen tillhör dem.
Det är bland det finaste som fotboll kan ge, oavsett om det sker i hyperkapitalistisk förpackning på 2020-talet.
Jag har alltid varit känslig för norskt flaggviftande, om man med ”alltid” menar sedan vinter-OS i Lillehammer. Det kanske var småsint, men det fanns något i det perifera landet med biljoners biljarder i ryggen, som såg sig som världserövrare i samma sekund som de vann guld i perifera idrotter som ingen söder om Medelhavet känner till.
Norges självbild exploderade, jag hade själv kunnat skriva en Slettholm-text på plats och ställe 1994:
Varför är det så svårt att älska de där flaggviftarna?
Nu har jag inga problem med det över huvud taget. I grunden finns Norges position i världen, viljan att vara en humanistisk stormakt. Lise Klaveness integritet i fotbollspolitiska rum, Ståle Solbakkens profilerade röst. Norska Flyktinghjälpens beundransvärde Jan Egeland har varit en stadig fyrbåk i övergrepps- och flyktingfrågor.
Från svensk horisont har man bara kunnat kisa västerut med avund.
Moraliskt höga hästar? Jo, men de har i alla fall ett stall.
Har inte svårt att älska dem
Nu ska de möta Brasilien i fotboll, utan att slå ner blicken. ”Ancelotti, we’re coming for you” skämtar Solbakken, utan att skämta för mycket.
Spelarna må vara broilers från en Red Bull-värld, men deras tilltal är svårt att värja sig för. De är norska, de är stolta, många av dem är supertalanger som haft alla möjligheter att gå bort sig på vägen hit.
Men här står de: Ødegaard som tog en omväg till att nå sin fulla potential som ledare och spelare. Braut Haaland som ser tecknad ut, men som är laglojal i sin roll och konstant kul. Anfallsspelare i världsklass som gör sitt, begränsade lagkamrater som gör sitt.
När Sverige kom hem från VM 1994 och firade med flaggviftande i Rålambshovsparken sa Fredrik Belfrage i SVT-sändningen att det varit ”sommaren då folket tog tillbaka svenska flaggan från rasisterna”.
Nu läser jag den norske rapparen Arif Murakami skriver ett öppet brev till Antonio Nusa inför Brasilien-matchen.
Murakami har vittnat om hur det var att växa upp som svart i Norge, om nynazisterna och det implicita hotet om våld som kringskar hans frihet. Om ptsd-reaktionerna som fortfarande sitter i.
Nu skriver han:
Sida vid sida står folk från (rika) Vestkant och (fattiga) Østkant, gangsters, polis, miljönärer och arbetslösa – svart, brun, vit, gul, allihop. Vi hejar på våra grabbar, buar åt domaren och skriver mot tv:n. I 90 minuter kändes det som om till och med rasisterna tog en paus från att hata oss.
Jag har aldrig sett Norge så här. Aldrig har jag sett vårt land så samlat, så varmt, så levande. När jag kom hem grät jag som en unge. Jag vet inte säkert varför. Kanske var det för att vi inte spelat VM sedan 1998. Kanske var det för diskrimineringen vi upplevt, känslan av att inte helt höra hemma.
Norge ska möta Brasilien, bakom sig har de ett land som bara vet att de håller på samma lag, oavsett om de är i samma lag eller inte.
Om jag är avundsjuk? Det kan ni hoppas upp och sätta er på.
Om jag har svårt att älska det där laget? Inte för ett ögonblick.