– Han stod här på svalen, klädd som hemtjänsten och med blå plasthandskar, berättar Jan-Erik Jönsson.
– Och han kom samtidigt som en av mina grannar – så jag öppnade dörren.
Det var så det började.
Jan-Erik Jönsson sitter i rullstol sedan många år och får regelbundet hjälp i hemmet av hemtjänsten. När Sydsvenskan hälsar på hos honom nu i juni i hans lägenhet på sjunde våningen i centrala Malmö sitter det en lapp på dörren riktad till alla besökare.
Budskapet är: Ring upp först, annars öppnar han inte dörren. Och har du inte redan numret så har du inte här att göra.
– Det är en säkerhetsåtgärd. Jag har haft flera påhälsningar, säger Jan-Erik Jönsson.
Händelsen med mannen i de blå plasthandskarna inträffade våren 2023 och är typisk för åldringsbedragarnas och -rånarnas metoder. En kriminell industri som drar in hundratals miljoner kronor årligen.
De påhittade titlarna kan vara allt från hemtjänsten till polisen eller ”Vattenverket”, som ska hjälpa, hämta eller kontrollera något.
Sedan flera år tillbaka är det vanligt att de kriminella faktiskt ringer upp i förväg och i långa, snärjande samtal lurar sina offer. Därpå skickas springpojkar ut för att begå huvudbrottet. Det kallas fysisk vishing, som Sydsvenskan tidigare berättat om.
I Jan-Erik Jönssons fall var det än mer traditionellt: en vanlig dörrknackning. Om det inte varit för att mannen i de blå handskarna råkat komma samtidigt som det väntade besöket från grannen, så hade han aldrig blivit insläppt.
– Han visade fram ett körkort för att legitimera sig och försöka lura mig, men det var en annan persons körkort, berättar Jan-Erik Jönsson, som konfronterade mannen, en 42-åring med långt belastningsregister.
Mannen började ”mumla” något om ett paket innan han trängde sig förbi och gick in i sovrummet. Där hade Jan-Erik Jönsson lämnat sin mobiltelefon. Hans granne följer efter den ovälkomne gästen, som väljer att sticka.
Varken grannen eller Jan-Erik Jönsson har något att sätta emot och mannen försvinner.
– Vi larmade 112 och polisen kom på några minuter, säger Jan-Erik Jönsson.
– Medan vi väntade in dem kom jag på att jag har en reservtelefon, så jag gick in på den och använde appen Hitta.
Framför ögonen på polispatrullen kunde han visa hur den stulna mobilen rörde sig, längs Södra Förstadsgatan, in på en sidogatan och bort mot Folkets park.
Mannen går sedan in i en butik för begagnade kläder. Han verkar fatta att han är jagad, för han gömmer telefonen i en stövel. Men konfronteras av butikens väktare och kort därpå kommer polisen och griper honom.
– Det var ju en jävla tur att jag hade den extra telefonen. Det är inte alla som har det, säger Jan-Erik Jönsson.
Han reagerar starkt på de många rapporterna om fall som inte slutat lika väl, utan där tjuven kommit undan.
– Det finns väl inte så mycket annat att säga än att aldrig öppna dörren för okända, säger han.
Däremot efterlyser han insatser från både statsledningen och det privata för att komma åt telefonbrotten.
Han tycker att regeringen borde ge polisen bättre verktyg för att spåra och lagföra de kriminella nätverken bakom bedrägerierna. Men också att telekombolagen har ett ansvar som de inte tagit.
– De borde kunna filtrera bort de här samtalen. Tekniken finns. Det handlar om vilja, säger Jan-Erik Jönsson.
42-åringen som stal hans telefon fick åtta månaders fängelse. Och har åkt dit flera gånger sedan dess.
Själv har Jan-Erik Jönsson sedan länge dragit sina slutsatser. Lappen på dörren sitter kvar. Och reservtelefonen ligger laddad.