Vi hade fått en fingervisning om vilken matchbild som väntade.
Paraguay äntrade VM-slutspelet högst medvetna om sina begräsningar. Planen var att spela huliganfotboll: Vinn till varje pris, undersök var domarens gräns går, tänj den så mycket det går för att få motståndaren ur balans.
En klassisk, sydamerikansk underdoginstats.
Men det här?
Även jag, som kan uppskatta djävulskap, gnuggade mig i ögonen. Reglerna verkade inte gälla.
Låtsas han inte se fusket som pågår?
Paraguay slog rekordfå passningar till rätt adress (bara 53 procent, ny lägstanotering under mästerskapet) och la i stället all kraft på att begå 13 regelbrott, många av dem för våldsamma tacklingar eller spelförstörande moment. Utöver det delades det flitigt ut slag, sparkar och knuffar. När Frankrike fick straff var mittbacken Gustavo Velázquez framme och förstörde straffpunkten.
Värst av alla var mittfältaren Matias Galarza, som ägnade hela matchen åt att sätta in brandgula överfallstacklingar.
Vi lär inte ha sett det sista av honom.
Fifa:s fredspris delas ut i december.
Hur kunde massövervakningen missa allt?
Som tack för detta: Noll gula kort.
Men för mig är inte den paraguayanska vårdslösheten grejen. Den var inget nytt, även om den var extrem.
I centrum för våldsvågen stod domaren Ilgiz Tantashev. Här fick han föga överraskande betyget 1 av 10 i L'Equipe och omdömet ”fullständigt inkompetent”.
Vi var många som frågade oss hur han och massövervakningssystemet som assisterar domarna i VM kunde missa allt.
En betydande del av berättelserna om sporten föds och växer fram i poddar och sociala medier, där insinuationer och misstro gärna byggs ut till en sorts semi-rapportering – för att allt oftare flytta in i etablerade medier.
Nu kunde man snabbt se misstankar om en domare med ett dolt motiv sprida sig.
Tantashev är känd för att ha en tillåtande stil, men även en tillåtande stil bokför övergrepp nu för tiden. Den får ju hjälp. Det gick förstås att minnas tillbaka på hur det brukade se ut när Maradona spelade VM på 1980-talet, men då påminde inte arenorna om en Palantir-inspirerad nöjespark.
Löftet som kommer med den högteknologiska övervakningen av är rättvisa. Total, symmetrisk rättvisa. Så som fotbollen är byggd 2026 finns inget utrymme för sånt här, det ingår inte i själva erbjudandet.
Om man opererar in ett chip i bollen som upptäcker om den nuddats av ett hårstrå (som i Portugal-Kroatien), då kan väl inte en knytnäve passera obemärkt?
Flera domare har stängts av
Jo, tydligen.
Och här börjar problemen.
Förväntningarna på rättvisa gör allt skört. Och det blir ännu skörare när man väger in fotbollssystemets allt lägre trovärdighet. Om Fifa och nationsförbunden hade präglats av transparens, meritokrati och öppenhet hade händelserna inte bjudit in till lika mycket fantasi, men nu skulle i alla fall jag mena att de utmärks av andra saker.
Jag tror verkligen inte att Tantashev var köpt.
Men!
Vill man minska utrymmet för konspirationstänk kan man ha en diskussion om huruvida domare från alla världens fotbollförbund verkligen är lika lämpade att döma slutspelsmatcher i VM.
Tantashev dömer fotboll i ett land som senast fick 31 poäng av 100 i Transparency Internationals korruptionsindex, och därmed rankas på 124:e plats av 182 länder.
Den uzbekiska ligan, där han dömer, är rankad som nummer 50 i världen. Mellan 2019 och 2023 straffades 77 spelare, domare och ledare för inblandning i matchfixningsärenden.
Under 2021 portades Fifa-domaren Sherzod Kasimov i tre år efter att ha manipulerat flera matcher. Tre andra uzbekiska domare stängdes också av för matchfixning och korruption. Samma år utreddes ytterligare en för att ha samarbetat med spelare i klubben Andijon-SGS.
Det uzbekiska förbundet, som Tantashev är underordnad, leds av Bakhodir Kurbanov, tidigare chef för Uzbekistans säkerhetstjänst. Hans företrädare Abdusalom Azizov, också chef för säkerhetstjänsten tills han sparkades efter ett uppmärksammat mordförsök. Han är även känd för att ha avskaffat ”polisen” till förmån för ”Internal Affairs Bodies of the Republic of Uzbekistan”.
Anklagas för förskingring
Jag tror heller inte att Paraguay utsatt Tantashev för några påverkansförsök. Jag tror bara att han var inkompetent.
Men!
Om jag trodde något annat skulle verkligheten erbjuda en djup källa av tvivelaktigheter att kasta fram.
Hur mår paraguayansk fotboll?
Landets förre förbundsordförande Alejandro Dominguez betraktas av många som Fifa:s ”nummer två” efter Infantino. Han styr den sydamerikanska konfederationen CONMEBOL och misstänks enligt New York Times för att ha stoppat miljoner dollar från efterdyningarna av Fifa:s korruptionsskandal 2015 i egen ficka.
Innan honom leddes Paraguays förbund av Juan Ángel Napout, som dömdes till nio års fängelse för sin roll i Fifa:s korruptionshärva 2015. Innan honom? Nicolas Leoz, som satt på positionen i 27 år och byggde upp en närmast total maktkoncentration. 1997 fick han igenom en lag som gav CONMEBOL:s högkvarter total juridisk immunitet, och skröt om att bara Vatikanen hade motsvarande privilegier.
När han dog 2019 höll han på att utlämnas till USA, misstänkt för mutor, utpressning och penningtvätt.
Vem kan man lita på?
Sånt här gör saker med fotbollen.
Vissa plattformar är just nu översvämmade av konspiratoriska inlägg som hävdar att Fifa medvetet försöker hjälpa Argentina och Lionel Messi till VM-guld igen. Klippbilder visar hur Gianni Infantino firar med deras förbundsordförande, och de har dessutom fått en enkel lottning, står det, och slipper röda kort.
Det är förstås struntprat, men själva föreställningsvärlden har Fifa på egen hand bjudit in till.
Hur står sig förtroendet för beslutsfattandet i en organisation som inför VM bestämde sig för att skjuta upp en tre matcher lång avstängning för Cristiano Ronaldo efter att denne besökt Donald Trump och Vita huset i sällskap av Gianni Infantino och den saudiske kronprinsen?
Vem kan man lita på?
Jag har tyvärr inget bra svar – men att verkligheten är ett lika stort problem som fantasierna går inte att förneka.
Inte heller att fisken ruttnar från huvudet.