Inför NATO-toppmötet i Ankara den 7–8 juli bör Europas regeringar utgå från realiteten: USA lämnar inte alliansen, men USA lämnar den ordning där Europa i praktiken kunnat räkna med att Washington bär den tyngsta bördan i Europas konventionella försvar. Det är den viktigaste innebörden av övergången till det som allt oftare kallas Nato 3.0. För USA betyder Nato 3.0 att Europa ska bli mer självbärande.
Enligt de amerikanska nationella försvars- och säkerhetsstrategierna är Kina den primära systemutmanaren. Det blir därför allt mindre rationellt för Washington att på obestämd tid ensidigt upprätthålla huvuddelen av den konventionella avskräckningen i Europa.
Den nya arbetsfördelningen syns i pressen på 5-procentsmålet men den syns framför allt i aviserade förändringar av USA:s styrkepositionering i Europa, inte minst i relation till Tyskland, Polen och den östra flanken. Det handlar om vilka amerikanska förband, baser, stödfunktioner och förstärkningsmöjligheter som i praktiken kommer att finnas tillgängliga.
Uppgifter om färre amerikanska befattningar i Nato-strukturen, eller ett minskat engagemang i vissa Nato-organ, bör inte läsas isolerat. Huvudfrågan är att USA stegvis minskar den konventionella marginal som Europa länge har lutat sig mot – i ett tempo som Europa inte hinner kompensera.
Den mest konkreta förändringen gäller ”Nato Force Model”. USA har aviserat neddragningar i de styrkor och förmågor som görs tillgängliga för alliansen vid kris och krig. För närvarande gäller det framför allt flyg- och marinstridskrafter: stridsflyg, tankflyg, patrullflyg, marina resurser och andra stödjande förmågor. Men samma logik kan på sikt också komma att omfatta arméförband.
Detta sker i en situation där obalansen mellan disponibla och erforderliga resurser redan är tydlig. Nato:s regionala försvarsplaner kräver mer luftförsvar, långräckviddig bekämpning, större markmanöverförband, logistik, ledning och uthållighet än vad Europa i dag snabbt kan leverera. När USA minskar sin andel ökar trycket på övriga allierade att fylla luckorna.
Till detta kommer att USA aviserat att man kommer att avsäga sig ett antal förmågemålsättningar. Men i Nato-planeringen finns inget tomrum. Om en allierad inte längre tar ansvar för en viss förmåga måste någon annan göra det, eller också måste planeringen skrivas om. I bästa fall blir det ett nollsummespel. I praktiken riskerar det att bli värre, eftersom många europeiska länder behöver många år för att bygga de förmågor som USA kan minska snabbare.
Problemet för Europa är att den nya ansvarsfördelningen kommer för snabbt. Europeiska stormakter diskuterar fem- till tioårsplaner för att successivt kunna ersätta större delar av USA:s roll. Men Ryssland kommer sannolikt inte att vänta på att Europa blir färdigt. Tvärtom kan Ryssland vara som farligast för Europa under just de kommande fem åren.
Ryssland kan under denna period kombinera hög riskbenägenhet, krigsvana förband, växande försvarsindustri och en europeisk motpart som fortfarande befinner sig i uppbyggnadsfas. Ett Ryssland som inte återhämtat sig fullt ut från kriget i Ukraina kan ändå vara starkt nog för begränsade operationer, sabotage, påtryckningar och tester av Nato:s sammanhållning.
Därför kan Europas svar inte reduceras till budgetlöften långt bortom 2030. Vi behöver fem till tio år av sammanhängande upprustning för att bygga uthållig avskräckning, men den farligaste perioden kan infalla innan upprustningen har hunnit ge full effekt. Det är detta glapp som borde dominera Ankara-mötet.
Ur detta perspektiv blir Ankara-toppmötet och Political Guidance 2027 mycket viktigare än de kan framstå i den offentliga debatten. Political Guidance är den politiska inriktning som avgör hur Nato:s ambition, försvarsplanering, förmågemål och styrkestruktur ska hänga ihop under nästa planeringscykel. När inriktningen nu formas inför beslut under tredje och fjärde kvartalet i år bör de europeiska allierade ställa en enkel fråga: vilka amerikanska förmågor kan vi inte längre räkna med, när försvinner de ur planeringen och vem tar över ansvaret?
Utan tydliga svar riskerar alliansen att tala om höjd ambition samtidigt som tillgången på kritiska förmågor minskar. Europa har råd att försvara sig bättre. Men ekonomisk kapacitet är inte samma sak som operativ förmåga här och nu. Den europeiska bristen är därför inte i första hand vilja på powerpointnivå, utan tid, samordning och genomförande där offentlig och privat sektor, civilt och militärt försvar, drar åt samma håll.
Europa kommer inte på många år att kunna leda komplicerade operationer på Nato-nivå utan USA på samma sätt som i dag. Kärnan i alliansens ledningssystem, datadelning och planeringsarkitektur är fortfarande i hög grad amerikansk. USA:s deltagande fungerar därför i praktiken som alliansens operativa ryggrad. Det gäller inte minst avancerade underrättelse- och målsystem, där tillgången till amerikanska dataflöden fortfarande är avgörande. Det är skillnaden mellan nationella styrkor och verkligt integrerad allianskrigföring.
Detsamma gäller logistiken. Försörjning, produktion, transportflöden, kritisk infrastruktur, civila nätverk och försvarsindustriell bas är strategiska funktioner, inte administrativa stödsystem. Om Europa vill minska beroendet av USA måste vi bygga egen uthållighet i ammunition, reservdelar, energi, transportkapacitet, datanät och industribas. Annars återstår i praktiken ett annat beroende: Kina.
Kina har under lång tid byggt global dominans i flera strategiska sektorer genom industrisubventioner, statligt styrd kreditgivning, teknikpolitik och marknadsmakt. Avancerad teknik, leverantörskedjor och industrisäkerhet kan inte längre skiljas från säkerhetspolitiken.
USA:s budskap är inte att Europa ska överges. Budskapet är att Europa ska bära mer, snabbare och under större strategisk osäkerhet än tidigare. För svensk del borde slutsatsen vara självklar: vi behöver stärka den europeiska pelaren utan att falla in i den politiska reflex som gör USA till problemet och Kina till genvägen.
I den värld som nu växer fram avgör samspelet mellan militär förmåga, industri- och handelskapacitet, diplomatisk uthållighet och teknologisk tillit om alliansen förblir trovärdig. Ankara blir därför ett test på om Europa har förstått vad USA faktiskt säger.
Freddy Jönsson Hanberg, strategisk rådgivare och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien