Biljettpriserna gör livemusiken till ett lyxsafari
Markus Larsson: En gated community för stora och små barn med rika föräldrar
Sport, i synnerhet fotboll, är en show för de rika.
Det behöver knappt sägas längre.
Men musik är tyvärr inte långt efter i den dystra utvecklingen.
Klarspråk är underskattat.
Som när expertkommentatorn Behrang Safari lugnt konstaterar i VM-studion på SVT:
”Fotboll är till för de rika.”
Samtalet mellan honom, André Pops och Therese Strömberg sker i början av grundspelet och utgår i det här fallet från biljettpriserna under fotbolls-VM. Det är, för att vara public service, uppfriskande hårt och tydligt.
Under VM kan det vara stor skillnad på priserna i olika städer. I maj pendlade genomsnittspriset för en biljett till matcherna i gruppspelen mellan drygt 2 000 och över 10 000 kronor. Fifa-bossen Gianni Infantino försökte envist att sminka över sin lyxartikel med att en fjärdedel av biljetterna sålts för mindre än 3 000 kronor styck.
Men eftersom majoriteten av biljetterna utsätts för dynamisk prissättning där efterfrågan bestämmer priserna betyder Infantinos ord inte mycket. På den amerikanska andrahandsmarknaden kan också säljarna sätta vilket pris de vill på sina biljetter. Vilket får private credit-bolag som Eagle Point Credit Management att satsa en halv miljard kronor på att köpa upp biljetter för att sälja dem med vinst.
En situation där biljetter snabbt kan kosta femsiffriga belopp. Det är, i brist på bättre ord, galenskap.
I skuggan av världens största sport tassar livebranschen åt samma håll. Enligt en undersökning av finanstjänsten Zmarta visar till exempel att priserna på olika kulturevenemang har ökat med 55 procent de senaste tio åren i Sverige. Det är dubbelt så mycket som inflationen. Passen till festivalmarknadens två största drakar, Sweden Rock och Way Out West, har blivit ännu dyrare och ökat med 70 procent. Spektakulära bokningar och spelscheman kostar.
Prisökningen på de största arenakonserterna är svårare att mäta eftersom det snart säljs fler olika biljettyper än det finns stolar. Men även där visar Zmarta på en fördubbling.
Sport kan vara kört. Med Super Bowl som skräckexempel, eller valfri NBA-final i basket, finns det inget tak. Sexsiffriga belopp? No problems. När det gäller musik verkar det dock finnas en smärtgräns, även i USA. Där har dålig biljettförsäljning fått ett namn: ”blue dot fever”. Namnet syftar på att blåa prickar markerar tomma stolar i jätten Ticketmasters system.
Det finns många teorier till varför biljettförsäljningen till vissa konserter sviktar på världens största musikmarknad. Folk pratar gärna om hur artister överskattar sin egen popularitet och bokar för stora arenor utan att nämna det uppenbara – det är för dyrt.
Den svenska livebranschen är inte lika skamlöst dyr som den amerikanska, inte ännu. Men inget tyder på att konserter kommer att bli billigare i Sverige heller. De rika kan se och uppleva hur mycket som helst, de fattiga får klara sig utan.
Det brukar innebära en reaktion. Musikens kärna går ut på att skapas av, och nå fler, än de som är täta. Den som inte har en scen får bygga den själv och göra något som är bättre och roligare än det som kostar för mycket pengar.
Något som visar att etablerad livemusik i princip är en gated community och häckningsplats för stora och små barn med rika föräldrar. Och där en betydande del av publiken står i olika VIP-områden och sponsortält med ryggen mot scenerna.
De rasslar på sina juveler och är mer intresserade av att filma sig själv än att titta på artister.
Så dör en kultur.
Larssons topp tre
1. Bad Bunny (artist)
Ibland är förväntningarna på en konsert nästan viktigare än den verkliga upplevelsen. Om Bad Bunny ens infriar hälften av dem kan de kommande spelningarna i Stockholm på Sveriges nationalarena Jordgubben nästa helg slå något slags rekord.
2. ”Jealous lover” (låt, The Rolling Stones)
Det finns liv i Stones. ”Jealous lover” är den bästa nyskrivna låten som bandet har släppt på många, många år. Jaggers falsett har alltid varit underskattad.
3. ”The final score” (bok, Don Winslow)
Om noveller är singlar och romaner är album behärskar den amerikanska författaren Don Winslow båda två. Hans senaste novellsamling håller samma klass som den förra, ”Broken”. Han är om möjligt ännu mer kärnfull och mänsklig i det korta formatet.