Det är dags att lättläst-romanerna börjar tas på allvar i offentligheten.
Böcker skrivna eller bearbetade för att vara lättlästa kan ha ett estetiskt värde just på grund av sina begränsningar, menar Malin Lindroth som själv bearbetat flera Göteborgsromaner till genren.
Den bok som är svårast att hitta i en fysisk bokhandel är tveklöst en lättläst roman för vuxna. Om den överhuvudtaget finns att köpa har boken inte sällan placerats på en av de nedersta hyllorna, i sektionen för ditten och datten. Håll utkik efter hyllan med sudoku-pockets, sänk sedan blicken mot nålfiltsmattan och voilà! Där har vi ju ett litet knippe med lättlästa klassiker jämte några nyskrivna verk utgivna på förlag som jobbar under devisen “Lätt att läsa. Lätt att förstå.” Sittande på huk kan man drabbas av sorgsen eftertanke: hur rimligt är det att jag sitter här?
Hyllan nere vid golvet är inte bara en hylla bland andra. Den ingår i en ordning och skvallrar om en syn på lättläst-genren som ligger fast sedan decennier tillbaka. Jag har bearbetat romaner på beställning av lättläst-förlag och skrivit lättlästa romaner sedan slutet av 90-talet. Under den tiden har mycket hänt med genren.
Titlarna har blivit fler och läsekretsen har vidgats. Vad som har förblivit oförändrat är lättlästlitteraturens osynlighet i litterär offentlighet. Den recenseras inte på sidor som den här. Den dyker knappast upp i Babel och omtalas i stort sett aldrig som en betydande del av ett författarskap. Att namnkunniga författare som Agneta Klingspor, Tony Samuelsson, Sara Lövestam och Cecilia Davidsson alla har skrivit lättläst är tämligen okänt, också hos läsare som i övrigt har full koll på samtidslitteraturen.
Frågan är hur välgrundad denna genre-ghosting är. Är det verkligen så givet att den lättlästa romanen är konstnärligt ointressant? Jag tycker inte det. Tvärtom vill jag påstå att skönlitteratur, som är skriven och utgiven i det uttalade syftet att vara lättillgänglig kan ha ett estetiskt värde. För att få syn på den krävs att vi gör upp med en del föreställningar om vad lättläst är och gör.
Att den lättlästa litteraturen handlar om tillgänglighet och demokrati är välkänt. Ända sedan 60-talet när Skolöverstyrelsen slog fast att vuxna med lässvårigheter behövde lättläst text som var något annat än läromedel och barnböcker, och strax därefter tillsatte gruppen som kom att definiera lättläst form och språk, har lättlästboken haft som uppgift att värna allas rätt till litteratur.
I den läströtta samtiden där larmrapporterna om läskriser duggar tätt är ett pedagogiskt fokus på lättläst fullt rimligt och av godo. Samtidigt är genren så mycket mer än ett pedagogiskt verktyg. Det är, vill jag påstå, en litterär genre, som blir till inte trots utan tack vare sina begränsningar på samma sätt som haiku eller dogmafilm. Praktiken är sträng och tydlig. Inga metaforer. Inga abstrakta resonemang. Inga ord som inte kan förstås av sammanhanget. Vad blir kvar i en så hårt tvättad text? I värsta fall något urtråkigt och platt som mästrar och skriver läsaren på näsan. I bästa fall en litteratur där människor kan framträda med nästan brutal social klarhet.
Johan Werkmästers bearbetning av “Ondskan” är ett bra exempel på det sistnämnda. Jan Guillous berättelse om Erik Ponti och hans våldsamma liv på internatskola är redan i originalet en ovanligt tydlig skildring av kamratuppfostringsvåldets mekanismer. Det är där, i synliggörandet av maktstrukturen, som boken har sin nerv. När berättelsen bearbetas till lättläst händer något intressant: det är som om nerven blottläggs. Systemet träder fram utan några filter. Hierarkierna framstår obevekliga som maskiner.
Det finns alltid det som går förlorat. I Guillous roman finns en rasande energi som är svår att översätta till lättläst. Ironi och polemik hittar sällan hem i lättlästgenren. Å andra sidan kan den lättlästa romanen, tack vare att den konkretiserar allt - pengar, myndigheter, arbete, kroppar - skildra klass och utanförskap med en obeveklighet som träffar hårt. Inget behöver tolkas fram. I ett lättläst universum är det som händer alltid synligt. Makten är något som sägs och görs. Känslorna kommer till uttryck i interaktionen människor emellan, snarare än i psyket och själen.
Det intressanta är att komplexiteten människor emellan ändå inte behöver saknas i lättläst text. Klasskillnader, konkurrens och skam som präglar relationerna i Ondskan finns fortfarande kvar och kommer till uttryck i Johan Werkmästers version. Vi ser den gestaltad i situationer som visar vem som försvarar vem, vem som tar risker, vem som sätter sig upp mot systemet.
Något liknande händer i “Utvandrarna” i lättläst bearbetning av Cecilia Davidsson. Här porträtteras Karl-Oskar och Kristinas relation främst genom vardagens beslut – Vem vill resa? Vem vill stanna kvar? Vem orkar fortsätta? – i en version där klassaspekten är intensivt närvarande. Vilhelm Mobergs roman är ett epos. Den lättlästa versionen kan inte kallas så. Den flyger friare i den historiska kontexten och drivs framförallt av den starka närvarokänsla som kännetecknar lättläst när den är som bäst.
Det finns de som har invändningar förstås. Skeptiker. I början av 00-talet mötte jag dem ofta. Då, när jag gjorde mina första bearbetningsuppdrag, var det mer legitimt att kritisera genren än det är idag. Lättlästa originaltexter kunde väl till nöds accepteras, men den lättlästa bearbetningen, särskilt av stora klassiker, avskrevs inte sällan och utan vidare diskussion som litteraturfientlig aktivitet.
I dag, när vi i högre grad än för trettio år sedan börjar förstå att tillgänglighet är en demokratifråga som också konsten behöver förhålla sig till, är det lättare att prata om vad lättlästbearbetare gör. Att vi sysslar med återberättande ungefär på samma sätt som man gör när man adapterar en roman till scen eller film, och att bearbetningen måste ses som ett fristående verk, skilt från originalet, väcker sällan några invändningar idag.
Bilden av bearbetaren som en tondöv klassikerslaktare med rödpennan i högsta hugg känns med andra ord utdaterad. Samtidigt kan ordet “lätt” placerat i samma mening som ordet “litteratur” fortfarande riva upp en storm av missförstånd.
En vanlig missuppfattning är att “lätt” är ett motsatsord till “komplex”. Därmed uppstår föreställningar om att den lättlästa texten per definition är mindre seriös, angelägen och smart än en text som skapar mer språkligt motstånd. Kännetecknande för en lättläst text är att den är hjälpsam och leder läsaren in i händelser på ett sätt som andra texter sällan gör. Detta ska inte förväxlas med att texten är korkad. Komplexitet kan mycket väl skrivas fram på andra sätt än genom språkligt motstånd. Det finns texter som är språkligt komplexa och handlar om rena banaliteter. En språkligt lätt text med komplext innehåll torde vara lika möjligt. Den sortens krock kan för övrigt göra lättlästa texter väldigt roliga.
Särskilt roligt kan det bli när man bearbetar Franz Kafka. När jag 2010 bearbetade “Förvandlingen” blev den första versionen så rolig att den framstod som ren fars. Någon skulle kanske hävda att detta är ett tecken på ovanligt vårdslös behandling av Kafkas verk, men jag måste insistera på att humorn är Kafkas mer än min.
Skildringen av hur Gregor Samsas vardag spårar ur när han vaknar upp som insekt är ju ett lysande exempel på den sortens humor som i Kafkas romaner ofta framstår som det enda ljusinsläppet i en förlorad värld. I en lättläst bearbetning, som strävar bort från abstraktion mot långt driven bokstavlighet, kan den sortens absurda humor få fritt spelrum. Att skruva upp och ned volymen på humorn, på jakt efter en lämplig nivå, är bland det svåraste jag gjort som bearbetare.
Det finns skeptiker jag inte glömmer. En gång för många år sedan mötte jag en person som var missnöjd med min bearbetning av Madame Bovary. Hen sa: “Tänk om någon läser detta och tror att de har läst Flaubert. Och så har de i själva verket bara läst… dig.” Jag minns inte vad jag svarade, bara att jag tänkte två saker. Först: världen är full av livslögner. Att gå omkring och inbilla sig att man har läst Flaubert när man i själva verket bara läst någon gammal mölndalsbo måste räknas som en av de lindrigare.
Långt senare har jag tänkt att skeptikern ändå satte fingret på något väsentligt. Kanske är det inte bara okunskap om genren som har gjort lättlästa böcker så osynliga utanför de egna sammanhangen. Kanske handlar det lika mycket om identitet.
Man kan förstås efterlysa mer kunskap och med rätta hävda att det är en förutsättning för att genren ska kunna recenseras på till exempel kultursidor. Frågan är bara om det räcker att bilda sig. Sannolikt behöver man också modifiera bilden av vem en läsare är. Vad betyder det ens att vara “en läsande människa”?
En vanlig föreställning är att den goda läsaren är en uthållig typ som arbetar sig in i texten genom att tolka den. Lättläst rubbar den bilden och visar att det finns andra sätt att vara i en text. Att intressera sig för detta är inte bara angeläget i ett klassrum på högstadiet där var tionde elev kommer att underkännas i läsförståelse på nationella prov. Det är också en möjlig startpunkt för en lättläst estetik.