En knapp månad senare invaderade Sovjetunionen Tjeckoslovakien. I september fick Socialdemokraterna egen majoritet i valet, en toppnotering. Året efter blev Palme partiledare och statsminister. Företagen var få, stora och överblickbara, och svenskarna bland de rikaste i världen. Palme, finansminister Sträng, familjen Wallenberg och några till styrde och ställde, politikerlivet lekte. Hade det hållits möte med näringslivet i Almedalen och inte bara varit ett enskilt politikertal hade de mäktiga rymts runt några restaurangbord.
Skillnaden mot nästa veckas Almedalsevenemang är därför total. Numera bågnar den lilla medeltidsstaden under fyra, fem dagar av företagsfolk, representanter för intresseorganisationer, kommun- och regionanställda, ägare, konsulter, lobbyister, journalister och många, många andra. Mellan 30.000 och 35.000 unika besökare väntas i år, förutom alla som deltar digitalt, och många tusen programpunkter blir arrangerade av kommuner, regioner, myndigheter, politiska partier och, inte minst, massor av företag. Schemat är så hårdpackat att det utvecklats appar för att optimera besöket.
”Problemet i Sverige är att ingen ledande socialdemokrat, trots att partiet varit med och bäddat för förändringen, vågat löpa linan ut och tala om varför nya företag var så viktiga, och hur välgörande de varit för Sverige.”
58 år är en lång tid men förändringen från Palmes toppstyrda och ensartade Sverige till dagens mångsidiga, myllrande, företagsdrivna nätverkande i Almedalen är så genomgripande att den står ut även internationellt. Och framförallt är detta avgörande för Sveriges nuvarande och framtida välstånd.
Svensk ekonomi var svag internationellt redan 1968 men med oljekrisen 1974 blev läget akut. Det farliga tillståndet hävdes inte förrän 1992 när Sverige släppte kronkursen fri, en femte devalvering på 16 år. Med den blev svenskarna ännu fattigare jämfört med andra men också i läge för revansch.
Olof Palmes parti var med och lade grunden för comebacken. Ändå verkar somliga socialdemokrater nu vara beredda att sätta denna fantastiska vändning på spel. Vad Magdalena Andersson vill göra om hon vinner valet är fortfarande oklart. Men bara att hon pratar om större statlig inblandning i näringslivets finansiering och styrning, och höjda skatter på ägande är allvarligt. Det var just borttagandet av den sortens politisk klåfingrighet som gjort det möjligt för svenskar att med hull och hår själva engagera sig i företagande och driva på svensk ekonomi. Framväxten av entreprenörer, ägare och företagsfolk, myllret som speglas i Almedalen, är det som Andersson tycks vilja utmana.
Naggar inte bara förslagen om nya skatter och ökat statligt ägande det svenska företagsundret lite i kanten, procentsatserna är ju så små? Lite kan väl de rika ändå dela med sig, resonerar nog en hel del.
Men så tänker bara den som inte vet hur ekonomi fungerar. Företagande bygger på att någon vågar ta risk, och på de där sista kronorna i vinst som krävs för att satsningen ska lyckas. Andra viktiga komponenter är trösklar och exponentiell tillväxt. Endast den som kommer över tröskeln får vara med om kraftig tillväxt och rikedom. Några få lyckas, många förlorar pengar, ibland stora belopp.
”Det greppet var okunnigt redan på Olof Palmes tid.”
Det är sådana fundament som hotas när skatterna blir för höga på avkastningen och, i värsta fall, själva stocken, förmögenheten. Den sistnämnda skatten är allvarligast, eftersom den beräknas på värdet på företag, det vill säga hur det ska gå för dem i framtiden, rena gissningar alltså. Dessutom ska skatten betalas även när det inte ännu finns någon avkastning att betala med. I värsta fall flyttar ägare utomlands eller säljer sina företag för att slippa den.
Flera ledande socialdemokrater fick sådana samband klara för sig under kriserna på 1980-talet, och avreglerade och ändrade till sist på det drakoniska skattesystemet. Göran Persson tog till och med bort skatten på arv och gåvor och beviljade undantag för förmögenhetsskatt.
Almedalens historia speglar skiftet av makt från politikerna till svenskarna. Länge var det bara politiker som framträdde, och ända fram till 1991 bara socialdemokratiska och vänsterpartistiska, eller kommunistiska som det hette på den tiden. År 1982 höll Socialdemokraterna seminarium om hur ekonomin skulle läggas om, upptakten till 1980-talets "tryckkokarekonomi". 1994 tycks de första intresseorganisationerna ha framträtt, Industriförbundet och Företagarna som höll skatteseminarium. Först i slutet av 1990-talet märks företagen men för tio, femton år sedan exploderade deltagandet, när det svenska företagandet och entreprenörskapet till sist började blomstra.
Problemet i Sverige är att ingen ledande socialdemokrat, trots att partiet varit med och bäddat för förändringen, vågat löpa linan ut och tala om varför nya företag var så viktiga, och hur välgörande de har varit för Sverige. Den kanske medvetna bristen på pedagogik är ett kvardröjande och allvarligt hot mot Sveriges ekonomi, ett mörkt moln över Sommarsverige detta valår.
Nu trängs partiet av väljarflykten till Sverigedemokraterna. Samtidigt innebär gängkriminaliteten och integrationsproblemen att det är svårare att skrämmas med SD:s extremistiska rötter och främlingsfientlighet. Återstår till sist bara det urgamla populistiska greppet att rikedom endast kan uppstå på andras bekostnad, alltså inte på grund av det friska företagande som visar upp sig i Almedalen.
Det greppet var okunnigt redan på Olof Palmes tid. I dag framstår det dessutom som antikt. Om Magdalena Andersson menar allvar med att hon inte bara vill vinna makten i höst utan leda Sverige länge måste hon hitta en ny framtidsinriktad roll åt sitt parti. Chansen finns nästa vecka på scenen i Almedalen. Kanske borde hon ägna midsommarhelgen åt att modifiera sitt tal.
Annars är det fritt fram för borgerliga partiledare att förklara Almedalsmiraklet.