Sedan början av sommaren ligger samtliga säsonger av världens bästa polisserie uppe på SVT Play. Jag syftar naturligtvis på ”Line of duty” – brittiske tv-mästaren Jed Mercurios serie om korrumperade snutar och snutarna som utreder dem.
Det låter kanske inte så sexigt i en tid där de streamade polisserierna sköljer oss över som en biblisk syndaflod.
Men ”Line of duty” är något helt annat. Jag kan med relativt stor säkerhet säga att min näst senaste bok aldrig hade kommit till utan den. Då avrundade jag varje arbetsdag med ett nytt avsnitt – hade jag inte haft det vete gudarna om jag orkat hålla ut.
Och när jag väl varvat serien en första gång, men fortfarande hade alldeles för mycket bokarbete kvar, började jag om – i ren fascination över själva intrigbygget. Sedan dess har ”Line of duty”, med sina så minutiöst utplacerade vändpunkter att franskklassicisterna vänder sig i sina mausoleer, varit en av de serier jag oftast återkommer till. Inte minst för att studera berättarteknik.
Och det är just därför korruptionen är så malign.
På ytan är serien inte särskilt märkvärdig. Den handlar om antikorruptionsenheten AC12, vid polisen i en ej namngiven brittisk storstad. Enheten leds av kommissarie Ted Hastings (Adrian Dunbar) och hans två utredare Steve Arnott (Martin Compston) och Kate Fleming (Vicky McClure) som med tilltagande frenesi nystar i en ohelig allians mellan organiserad brottslighet och ett gäng försvurna inom poliskåren.
Varje ny säsong utgörs av en ny utredning av en enskild polis som misstänks ha brutit mot protokollet. Men allt det där är egentligen lull-lull, en krok att hänga upp ramberättelsen på för att diskutera korruption i stort.
För det som utspelar sig i ”Line of dutys” centrum följer snarast den klassiska moralitetens dramaturgiska principer, ofta med drag av ödestragedi.
De poliser som undersöks är vanligtvis en på alla sätt mänsklig figur, ibland uppburen och med betydande fallhöjd. Någon gång under karriären har personen ställts inför en möjlighet att tillskansa sig fördelar och av olika skäl kompromissat med sina principer. Nu har konsekvenserna i form av en utredning hunnit ikapp och sätter igång ett skeende som metodiskt maler ner allt och alla som kommer i dess väg, likt ett kvarnhjul.
Det börjar med den utåt sett hedervärde Tony Gates (Lennie James) i ”Line of dutys” första säsong, helyllefarsan som samtidigt sprider en toxisk maskulinitet i sin arbetsgrupp, småfifflar med siffrorna över uppklarade brott samt vänstrar med en äkta femme fatale.
Följderna blir katastrofala och leder vidare in i seriens andra säsong med den briljant utmejslade kommissarien Lindsay Denton. (I Keeley Hawes tolkning en antihjälte med drag av Mumindalens Mårran, lika ensam som livsfarlig.) För att sedan fortsätta med en ovanligt skum insatsstyrka samt den otursförföljda Roz Huntley (Thandiwe Newton) som snart, bokstavligt talat, har blod på sina händer.
Och så till slut, den samvetsgranne Ted Hastings själv, seriens moraliska centrum och ständige väktare.
Det intressanta är inte bara att intrigbygget blir mer och mer sofistikerat i varje ny säsong av ”Line of duty”. Det gäller även gränsdragningarna mellan rätt och fel, korruption och överlevnad. Som i somliga fall är så suddiga och relativa att de är omöjliga att fälla en enkel dom över. (Fallet Lindsay Denton skulle vi kunna diskutera i evigheter.)
Vilket också är poängen. I ”Line of duty” går ingen fri. Korruptionen uppstår därför att det krävs så oerhört lite för att vi ska trilla dit och för att den alltid finns inom räckhåll. Den ligger förborgad i vår vardagliga lättja, i genvägens lockelse, i vår bristande impulskontroll.
Men också i att vi ibland gör saker därför att vi i ögonblicket tror att ingen ser eller någonsin kommer att komma på oss. I somliga fall skulle skälen rentav kunna ses som vällovliga, för att inte säga hedervärda – en anhörig som behöver hjälp, upprättelse för en förlorad barndom, ekonomiskt bistånd till en traumatiserad familj.
Och det är just därför korruptionen är så malign.
För ”Line of duty” må i hög grad utgöras av denna oupphörliga prövning av bevekelsegrunder, av vad vi som tittare vet och vad utredarna har kännedom om – och som kommer till uttryck i de gastkramande förhörsscenerna. Samtidigt är dess själva grundackord lika tydligt som moralkonservativt: korruption smittar.
Människan kommer alltid att vara en felande varelse med en tendens att förhålla sig ytterst pragmatiskt inför saker som egenintresse, att vara sig själv närmast och oron för anhöriga. Den enda garanten vi har mot hennes hämningslöshet är institutionerna. Fallerar de, sprider sig sjukan över hela samhället.
Det vet vi, om inte annat, på den här sidan Trump.
Ur det perspektivet ter sig ”Line of duty” som en sex säsonger lång (den sjunde har premiär nästa år) påminnelse till oss om att alltid, alltid, alltid hålla ett öga på institutionerna. Att alltid utkräva totalt ansvar från dem, att alltid förkasta och motverka korruptionen i vilken form den än uppstår.
Det gäller inte minst oss själva och de vi valt att representera oss – för i samma ögonblick vi ger vi oss själva och dem det svängrummet kommer det garanterat att fortsätta växa. Det vet vi, om inte annat, på den här sidan Trump.
De fiktiva poliserna som Tony Gates, Lindsay Denton och Roz Huntley får visserligen oftast stå sitt kast – helt enligt kriminalgenrens regler. Utan att avslöja för mycket blir även den gåtfulle H i serien – den bokstav som hjärnan bakom infiltrationen av polismyndigheten gömmer sig bakom – skärskådad av rättvisan till slut.
Problemet är väl att det borde gälla fler, bortom fiktionen. Som till exempel, tja, höga politiker som ser mellan fingrarna på att volontärer fixar med anhörigas byggnader. Eller som dumpar restupplagor av floppande bokprojekt på sitt parti. Eller som talar vackert om solidaritet, men anlitar papperslösa för städningen därhemma.