Maria G Francke är kulturchef.
Första sidan inleds med: ”En morgon upptäckte jag att jag var blind”.
Jag tror inte att det är sant. Jag visste att jag skulle läsa en bok om döden och att det därför skulle bli tungt, ändå hoppar meningen upp och slår mig i ansiktet, med brutal kraft. I Kjersti Anfinnsens ”Dödsverk” vaknar den pensionerade hjärtkirurgen Birgitte Solheim och kan inte längre se. Det är som att jag läser om mig själv.
Ett par veckor tidigare stod jag hemma i lägenheten och skrek åt Maken: ”Jag kommer att bli blind!”
Överdramatisk, moi?
Jag hade försökt läsa en innehållsförteckning med pyttig stil och kunde inte tyda en enda bokstav.
En liten bakgrund: jag opererade mina ögon. Grå starr, den vanligaste operationen som utförs i Sverige. Jag var orimligt orolig inför operationen som betraktas som en ren rutinåtgärd. Jag inbillade mig allt möjligt som kunde hända, googlade efter misslyckanden. Föreställde mig en tillvaro i mörker. Och efter ingreppet blev allting ännu värre.
Det hade gått så snabbt från upptäckt till operation att jag inte riktigt hunnit processa allt. Jag hade i alla fall tagit beslutet att passa på att bli av med min närsynthet som jag haft i över femtio år, eftersom jag kunde betala för ett par korrigerande linser. Nu skulle jag äntligen kunna se bra på långt håll! Men mina diverse ögondefekter gjorde att jag istället skulle behöva läsglasögon.
Hur svårt kan det vara, tänkte jag, men jag hade inte fullt ut förstått konceptet. Jag hade inte heller insett att det tar ett tag för ögonen att läka och hjärnan att vänja sig. Att det nu såhär två månader efteråt är en process som fortfarande pågår.
Kort sagt har det varit ett jävla elände. Att jag numera ser underbart klart och krispigt på långt håll överskuggas av problemen med att vänja sig vid läsglasögon.
Någon gång i vintras frågade en kollega om jag någon gång haft ångest. Nej, svarade jag självsäkert. Jag hade lite svårt att förstå tillståndet. Nu tror jag att jag har lärt mig vad det är. Att känna sig totalt maktlös. Att gripas av panik och snurra runt, runt. Att inte kunna andas.
Allting kring operationen blev en existentiell kris. Och då syftar jag inte på förnedringen när jag direkt efter operationen gick ut och åt lunch med Maken och han sa ”vad är det där ovanför dina ögon?” och jag insåg att jag fortfarande hade kvar en romersk etta i pannan ovanför högerögat och en romersk tvåa ovanför vänsterögat som läkaren plitat dit med en svart kulspetspenna precis innan vi gick in i operationsrummet.
Jag syftar inte heller på förvirringen som uppstod när jag blev ombedd att skicka bild på en blomsterkvast som några vänner budat över och jag skickade bild på en annan blomsterkvast som en annan vän budat till mig för att jag inte såg skillnad på bilderna jag tagit av de olika blommorna. Nej, det handlade rätt och slätt om: Vem är jag om jag inte längre kan se?
Operationen gjordes en tisdag, på söndagen var första gången jag kunde läsa något överhuvudtaget i en bok. Bläddrade några sidor bakåt i ”Kött” av David Szalay, till sidor jag redan läst, höll boken med raka armar, lätt vinklad bortåt. Bokstäverna trädde fram på sidorna, som genom magi. Jag läste om när István utan att riktigt veta varför körde sin näve rakt in i en dörr och skadade sig så svårt att han var tvungen att ta sig till sjukhus. Det kunde ha varit jag, så stark var vanmakten.
En vecka efter operationen gick jag till Clas Ohlson och köpte ett par läsglasögon för 100 kronor, för jag hade förstått att det var så folk gjorde. Maken sa att de verkligen såg ut att kosta 100 kronor, inte en krona mer. Sedan skämtade han om att jag skulle bli en sån där som går runt med läsglasögonen i ett senilsnöre. Det skämtet hade jag redan fått höra av min chef. Båda skämten kom too soon.
Efter operationen är ljuset min bästa vän. Skillnaden mellan att slå upp en bok i skumt ljus och precis under en lampa är enorm. Tröttheten är min fiende: om jag har suttit framför skärmen på jobbet hela dagen kan det vara svårare att komma hem och läsa i en bok än när jag är utvilad. När jag äter min lunchsallad är det ibland svårt att se vad som är i om jag inte tar på mig läsglasögonen. Jag hackar lök i blindo och förbannar Maken som inte fått tummarna loss och kunnat bestämma sig för vilka armaturer vi ska ha under köksskåpen istället för de som slutat fungera.
En helg precis i början av min konvalescens tittar jag på det brittiska kriminaldramat ”Misstänkt” på SVT. David Morrissey spelar sammanbitet mannen vars fru har försvunnit spårlöst. När han söker av hemmet i jakt på ledtrådar upptäcker han ett par glasögon på pianot och konstaterar lugnt: hon skulle aldrig ge sig iväg utan sina läsglasögon, hon är hjälplös utan dem. Jag noterar också hur han hanterar sina egna – skjuter upp dem i pannan, svingar ner dem på näsan igen. Detta har jag aldrig tänkt på tidigare. Att det är något som folk gör.
Ser det inte lite intellektuellt ut med läsglasögon?
Men så ser jag på möten hur mina kollegor sitter med glasögonbågarna krampaktigt i näven, redo att trä på dem på ansiktet, jag ser hur de irrar runt på redaktionsgolvet och muttrar ”men var har jag lagt dem?” Är detta exempel på ett värdigt liv?
Min önskade frihet var en chimär. Jag har bara förflyttats från ett fängelse till ett annat.
Allt detta är kanske bara en släng av åldersnoja. Starroperationer och den efterföljande processen är något som 160 000 svenskar måste hantera varje år. Varför upplever jag det då som så svårt? Jag måste bara ha lite tålamod. Säger de. Egentligen handlar alltihop kanske om något annat.
Jag fyller 60 år idag. Det är konstigt. De senaste veckorna har jag fått brev från Ica om att jag kan lösa ut en gratis djupfryst tårta, från apoteket får jag veta att de skänker mig en duschkräm, och så fick jag ett erbjudande från en hörselklinik om att testa hörapparat utan kostnad i 30 dagar. Det är verkligen festligt att fylla jämnt, numera.
Min självbild är inte att jag är 60, så där har jag lite att jobba på. Självbedrägeriet är enormt. Jag var ung och lovande så länge att det har blivit min identitet, sett inifrån. Nu är jag en av seniorerna men känslan är inte så annorlunda. Som Kerstin Thorvall skrev, fast med andra siffror: ”Jag är femton år inuti/och femtio år utanpå/Visst är det så att man kan skratta ihjäl sig.”
Vad har allt detta att göra med Kjersti Anfinnsens utsökta lilla bok? Eller för den delen med hela hennes trilogi som jag verkligen, verkligen kan rekommendera till den som är intresserad av att läsa om livet och existensen. ”De sista smekningarna”, ”Ögonblick för evigheten” och ”Dödsverk” skildrar avrundningen av en lång och framgångsrik karriär i ett mansdominerat yrke, sedan hur omvärlden krymper bit för bit i det inrutade liv som Birgitte ordnar åt sig i Paris. Måltider i ensamhet på stamkrogen, hennes dysfunktionella förhållande till familjen, skröpligheten som tilltar.
I ”Dödsverk” finns det ingen återvändo. Cancern växer i Birgitte Solheims kropp, gör henne svagare och svagare där hon ligger på hospice och väntar på det oundvikliga. Varje besked från läkarna att något i kroppen slutat fungera kommer som en lättnad. Inte mycket tid kvar nu. Och mitt i alltihop har hon ett sätt att se på omvärlden som är piggt, bitskt och skoningslöst. Sinnet och kroppen skilda åt.
Jo, allt hänger ihop, livet och litteraturen. Jag står på en trottoar och pratar med en bekant som också opererat ögonen, fast för längesen. Han pratar om hur hjärnan kan vara långsam med att lära nytt. Det kan ta år, säger han. Jag vet att han försöker trösta men jag blir bara mer orolig, för att jag inte ska kunna orientera mig i världen längre. ”Du har ju haft en nära döden-upplevelse”, säger han och jag känner att jag måste bort, iväg. Det är för tidigt att befinna sig nära döden.
Jag fyller 60. Jag börjar lära mig hur man använder läsglas. Jag har läst flera böcker med mina nya ögon. Det går. Jag kommer att läsa fler. Jag måste bara acceptera att det går långsammare ibland.
Den här veckan…
… läser jag: Fortfarande ”Yesteryear” och inväntar att gripas av totalt lässug.
… tittar jag på: Andra säsongen av ”Patience” på TV4, en liten förtjusande engelsk kriminalserie.
… lyssnar jag på: ”Var är de vuxna?” av Nina Lykke, inläst av Marie Richardson.