Är VM för 48 lag bra eller det värsta som någonsin hänt?
Jag, som klev in i turneringen helt investerad i åsikten att det var en horribel idé, har svårt att bestämma mig.
Turneringen har så klart en massa hemska baksidor, men den är också toppen hittills, mycket tack vare sina härliga, nya bekantskaper. Kap Verdes kryss mot Spanien går inte att tvätta bort från näthinnan. Demokratiska republiken Kongos kryss mot Portugal fick mig på strålande humör, Uzbekistans konstiga forcering mot Colombia likaså. Amir al-Ammaris assist mot Norge, Panamas vilda fäktande mot Ghana.
Men så blir det Kanada-Qatar och själen skrumpnar. En hel del matcher har saknat nerv och präglats av dåligt spel. Riktigt, riktigt dåligt. Men nog om Ronaldo.
Det är väldigt långt kvar. Vem vet hur det känns när vi har tröskat igenom 65 av 104 matcher. Risken för utmattning – inte bara för spelarna – går inte att utesluta.
En sak som talar för utmattning, däremot, är de förbannade vätskeavbrotten.
Vätskeavbrotten är ett skämt
Ibland reagerar i alla fall jag för instinktivt mot förändringar av fotbollen, vilket är lägligt att påminna sig om nu när utökningen av mästerskapet inte känns som jordens undergång.
Det har varit fallet flera gånger de senaste åren. Uefas beslut att införa Conference League såg ut som ett hjärnsläpp. Jag gnällde direkt. Det borde jag inte gjort.
De schemalagda vätskeavbrotten i VM däremot, är ett skämt.
Alla fattar att spelare behöver dricka vatten när det är för varmt, men det har aldrig varit ett problem. Det är bara att bryta för vatten om det är för varmt. Kommer du själv ihåg alla fotbollsmatcher som havererat eftersom spelarna svimmat av solsting men förvägrats möjligheten att ta sig till en vattenflaska? Eller ilskna diskussioner om vid vilken temperatur man ska pausa?
Inte jag heller.
Vätskepausen är inte ny. Den har alltid funnits, nu har den bara blivit ett formaliserat instrument, ett instrument för att styra fotbollsmatchen mot att bli en lagerhållare av kommersiellt utrymme, och i den formen är den nog här för att stanna.
Att VM blivit föremål för den nya designen är inte USA:s fel, eller amerikansk sport. Det är Fifa som öppnat Pandoras ask.
På arenorna sponsras avbrotten av Powerade. I Fox-sändningarna har man redan börjat kalla det för ”match break” snarare än ”hydration break”. Wall Street Journal skriver att intäkterna för reklam bara under avbrotten uppgår till 2,4 miljarder kronor.
Upp med handen alla sändande bolag och klubbägare som inte vilja sälja utrymme värt den summan.
Helt sinnessjukt – ett dåligt betyg
Fifa, likt Svenska fotbollförbundet, som försvarade idén häromdagen, säger att det är bra med vätskeavbrott eftersom man värnar spelarnas hälsa.
Det är därför man packat in sin nya variant av VM för klubblag på sommaren, snart utbyggt till 48 lag, senare 64, och skapat ett större världsmästerskap.
Under torsdagen satt landslagets mest pratglade och fritt resonerande spelare, Benjamin Nygren, på träningsanläggningen i Dallas och reflekterade över saken.
– Jag har spelat 58 matcher med klubblaget, och tar man med landslaget blir det säkert närmare 65. Går vi långt här blir det närmare 70. Och det är helt sinnessjukt mycket.
Helt sinnessjukt.
Man kan, med lite ansträngning, föreställa sig ett bättre betyg på situationen.
Bua – drick inte
Alla ljuger, så klart. Det här handlar inte om hälsa.
Påverkan på sporten är, precis som med VAR, omfattande. Ju mer fotboll hackas upp, desto mer kan man leda uppmärksamheten till möjligheten att köpa saker.
Men Fifa avslöjas av sin egen publik. Den gillar det inte.
Det buas för fullt när det är dags för vätskepauserna, speciellt när det regnar, eller när matcherna spelas i luftkonditionerade arenor, under tak..
I Monterrey var det självklart att spelarna skulle få ta några klunkar, men i morgon spelar Sverige i Houston, där tempen kommer vara behaglig och taket stängt.
Jag hoppas att spelarna buar i stället för att dricka.