Luke Combs country är lika ödmjuk som alldaglig
Uppdaterad 06.36 | Publicerad 01.35
KONSERT Den fjärde juli gör Luke Combs Nordens största countrykonsert någonsin.
North Carolina-sångarens country påminner om en karikatyr på genren.
Men den vardagliga ödmjukheten och naiva optimismen är svår att värja sig emot.
Luke Combs
Plats: Ullevi, Göteborg. Publik: 60 826. Längd: 2 timmar. Bäst: ”Better together”. Sämst: Att Combs låtar har ungefär samma tempo och temperament. Fråga: Har en bandpresentation någonsin gjort en människa glad?
GÖTEBORG. Luke Combs publik har, minst sagt, anammat trenden att klä sig enligt artistens look. Det är cowboyhattar och dubbeldenim var man än ser – och de ormskinnsmönstrade bootsen torde vara slut på båda sidor den norska gränsen.
Så, hur blev country någonting för Ullevi?
Låt oss backa bandet.
Internationellt har genren tilltagit i styrka de senaste åren. Beyoncé och Post Malone har spelat in countryalbum, artister som Shaboozey och Lil Nas X har gift flanellskjortor med beats – och ”cowboycore” har blivit den inofficiella klädkoden på konserter med popstjärnor som Taylor Swift och Harry Styles.
Parallellt har mer renodlade countryartister nått de största scenerna. Chris Stapleton, Morgan Wallen och Zach Bryan är bara några av dem.
Tre år efter Sverige-debuten på Avicii Arena gör Luke Combs nu Nordens största countrykonsert någonsin.
Klockan tjugotre minuter i nio ljuder Neil Diamonds ”Sweet Caroline” över Ullevi till publikens saliga respons. Det går att känna doften av ölandedräkt i den klara kvällsluften.
I basebollkeps från favoritlaget Asheville Tourists, svart skjorta och oansenliga byxor promenader Luke Combs in på scenen. Rent estetiskt påminner han om en rad samtida kolleger – från Teddy Swims till Hozier. Vi talar om en kategori artister som verkar ha snubblat in i musikbranschen och bara råkat bli arenastora.
Redan som tredje låt får vi genombrottshiten ”Hurricane” – som sångaren och låtskrivaren från Huntersville, North Carolina spenderade sina sista dollar med att spela in just innan karriären lossnade. Han mustiga röst blåser runt i kvällsbrisen. Ibland når den inte riktigt de högsta tonerna – låter snarare brötig, som resultatet av alla de whiskeyshots som figurerar i hans lyrik. Men Ullevi förlåter honom, vajar med händerna i luften och stöttar med allsång.
36-åringen komplicerar sällan sin musik nämnvärt. Finns det en rak motorväg till publikens hjärtan blåser han bara på i 140. Låttitlar som ”Wish upon a whiskey” och ”Beer never broke my heart” talar sitt tydliga språk.
Att Combs listcountry har mer än lovligt effektiva refränger blir faktiskt mer uppenbart på scen än på streamingtjänsterna. ”Tell ’em about tonight”, ”Must’ve never met you” och ”When it rains it pours” når högt upp på Ullevis rundade läktare. Dryckesvisan ”Alcohol of fame” får arenans bedagade betong att vibrera.
Festen kulminerar när NHL-stjärnorna Rasmus Dahlin, Lucas Raymond och Simon Edvinsson, samt hemmasonen Victor Leksell, kommer in och shottar på scenen.
Mellan låtarna mumlar sångaren ödmjukt och tacksamt i det röda skägget om vilken gästvänlig stad Göteborg är. Han ber till och med publiken att ge en applåd till hans fantastiska fru som är hemma och tar hand om deras tre söner – 0, 2 och 4 år gamla (gudarna ska veta att hon lär förtjäna den).
Det lika skäggiga som skickliga bandet, med sina ”Almost famous”-lookalikes, gör precis vad de ska – och mer därtill. Låt oss säga att vi får mycket distad slidegitarr för pengarna.
När bandet tystnar till förmån för bara ett piano i ”Better together” hörs det plötsligt att Combs kan vara en riktigt angenäm sångare. Kärleksballaden lyckas få klyschorna att kännas – helt enkelt för att hantverket är så detaljrikt och romantiskt. Coca-cola-burkar och luftgevär, nyskördade majsfält, hennes läppstift på hans kaffekopp.
I slutet av konserten berättar Luke att ”Fast car” var en av de första låtarna han någonsin hörde, och att det inledande riffet var allt han ville spela när han plockade upp gitarren som 21-åring. Tracy Chapman-covern spelades in av en slump – men är och förblir artistens kanske största hit.
Det är naturligtvis stört omöjligt att inte få en av den amerikanska musikhistoriens största ögonblick att kännas. Mest av allt blir Chapmans mästerverk en påminnelse om de berättelser som kvällens huvudperson själv saknar.
Men några rader lyckas han i alla fall göra till sina egna: ”You and I can both get jobs/And finally see what it means to be living”.
De ringar in den naiva optimism som trots allt genomsyrar Luke Combs eget låtskrivande och som lyser starkare än kvällens avslutande fyrverkerier.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.