Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Det är något med andan i Sverige som gör att borgerliga regeringar bara får låna makten av socialismen medan den vilar upp sig; och något som gör att de ständigt måste bedyra att deras hjärtan inte är av sten.
När Mats Svegfors i våras (DN 29/4) tillkännagav att han skulle rösta vänster i höst, gjorde sig en vän till mig denna fundering: ”Kan det vara så att han på äldre dar fått dåligt samvete över att ha varit så mycket moderat, om du förstår hur jag menar?” Min vän har ett ljummet intresse för politik men osviklig intuition för det sociala livets krumbukter. Samhällsandan bor inom henne.
Efter att migrationsminister Forssell uttryckt att tonårsutvisningarna kändes ”fel i hjärtat”, doppade en kulturjournalist pennan i avskyns vitriol och skrev att den folkliga vreden över regeringens politik hade fått statsrådet att ”upptäcka ett nytt organ i sin kropp: hjärtat”. (HD 21/6).
Att den sortens verbalt våld känns fel i mitt hjärta kan göra detsamma. Viktigare är om borgerlighetens hjärtproblem är genetiskt eller livsstilsrelaterat. De marxistiskt skolade skulle säga att livsstilen helt saknar betydelse när man har att göra med en atavism från en förgången epok. De progressivistiskt oskolade skulle uttrycka samma sak mer känslomässigt: ”Rena rama 1800-talet!”
Säkert spelade hjärtstatusen in när statsminister Reinfeldts mest berömda yttrande formulerades av talskrivaren: ”Så öppna era hjärtan!”. Maningen var så oväntad och underlig från en rationell politiker att den egentligen lät mer hotfull än varm. Den andades desperation inför en gnagande vetskap om att verkligheten var i färd med att köra över de goda principer han svurit trohet till. I de egna kretsarna ödelades där Reinfeldts goda namn och rykte, hans exempellösa framgångar till trots.
De framgångarna kom efter att Moderaterna förändrat sitt leverne så till den grad att det såg ut som att man bytt gener. Per Schlingmann med ansvar för public relations hade insett att borgerligheten måste göra något åt auran av hjärtlöshet.
Således avstod man aktivt från att röra det socialdemokratiska samhällets fundament, arbetsrätten. Skattesänkningar benämndes ”avdrag” och finansierades genom en nästan-nedläggning av försvaret, vilket inte var negativt för den som ville ge intryck av att ha hjärtat på rätta stället. Sociologiskt beordrade Schlingmann att alla symboler för tjusighet försvann. Bort med pärlhalsband, angoratröjor och kristallkronor. Ska man vinna svenskarnas gunst kan man inte se ut hur som helst, och lysrör duger bra.
Finansminister Borg, tidigare anarkoliberal, var för all del ganska hjärtlös när han gjorde gällande att med statlig välfärd lika för alla måste var och en jobba som bara den, för sig själv och för andra. I ett sådant system är man inte fri, utan bunden till andra, och kan inte sitta och vänta på inspiration på statens bekostnad. Det var den kall-varma tanken bakom ”arbetslinjen”. Även de som inte var i toppform och förut skulle ha sjukpensionerats, måste nu försöka hitta något att göra mot betalning.
Ansträngningen att tona ner sin borgerlighet båtade föga när krassheten kom till synes inför vad en välfärdsstat utan privilegier faktiskt är. Journalistiken sökte och fann många ömmande fall. Raseriet var allomfattande.
Så ser vår affektstyrda samhällsanda ut, ständiga kast mellan fest och uppstädning, värme och kyla. De inbyggda svängningarna resulterade i Tidöavtalets övertända och grova tonalitet gentemot icke-svenskar och potentiella svenskar (SvD 22/10-22). Ty varje gång de borgerliga får låna makten ärver de resterna efter den utopist-progressiva människokärlekens övertygelse att all ofärd kommer av bristande vilja. Tidigare mjukhet tvingar dem till ordnande åtgärder, vilket förstärker ryktet om hårdhet.
Kort sagt verkar de i en samhällsanda som är dem så främmande att rörelserna blir kantiga och osäkra. Den som inte är i sitt rätta element kan aldrig fullt ut nyttja sina färdigheter, utan får kämpa mot sådant den inte är skapt för. Och den svenska andan är ju inte bara kristet socialistisk, utan direkt antiborgerlig med sin påstridiga kulturradikalism. En sammanlöpning av många olika sorters fientlighet mot borgerlig liberalism har satt djupa spår. Som en följd lever vi med helt abstrakta föreställningar om livets villkor och om vad rättvisa är. Begrepp som måtta och rimlighet avfärdas som godtyckliga.
Vad som skulle behövas är en intellektuell och kulturell infrastruktur som bemötte klagosångerna i stället för att sjunga med i dem.
Detta skick och bruk utövas på mångahanda vis, exempelvis genom en påfallande ängslighet på chefsnivå inför att äga auktoritet, och en lika påfallande eftergivenhet hos redaktörer som ansvarar för gestaltningen av tillvaron. Således lever vi i ett oavbrutet flöde av upprördhet och hjärtskärande troper, en aldrig sinande reproduktion av sentimental kitsch. Joel Halldorf sammanfattar det pregnant: Gud står nära dem som har krossat hjärta – lidandet är det som för människorna närmare Herren. (SvD 30/6)
I en historisk epok utan aristokrati – den liberala ordningens epok – har de med föregivet störst hjärta skapat en ny aristokrati, en lidandets och hjälplöshetens aristokrati, ett andligt frälse av utsatta och eftersatta. De starka ansvarar för de svagas öde samtidigt som det saknas varje uns av respekt för hur de förra motiverar sina ställningstaganden. Man bara utgår från att de drivs av låga intressen.
Det går att tänka sig andra normer; ett samhälle där man inte värderade protestens utbrott som likvärdig med förnuftets mödosamma resonemang; en kultur där barnkorståg betraktades som just barnkorståg; en självklar och allt genomsyrande förståelse för att staten inte ska styras av lidelser.
Borgerlighetens problem handlar inte om ledare, attribut eller utspel. Det ligger på ett djupare plan. Så länge hjärtats utsända och slagordens arméer tillåts forma vår samhällsanda har politiska val mindre betydelse.
Vad som skulle behövas är en intellektuell och kulturell infrastruktur som bemötte klagosångerna i stället för att sjunga med i dem. Chefer som inte hukade. Redaktörer som inte slappt godtog lidandets överhöghet. Litteratur-, konst-, teater- och filmkritiker med andra estetiska och moraliska utgångspunkter än de rådande.
Först då skulle ett skifte kunna ske, så som till viss del skedde i förståelsen av ekonomisk politik. Sannolikheten är dock mycket låg. Troligare är att allt fortsätter i känslosamhetens tecken.