Jag läser ”Den onödiga arbetslösheten” av Jakob Segerlind. Ekonomi är ingen vetenskap, men om ekonomi behandlades som sådan borde ekonomer ta lärdom av empiriskt utfall. Jakob Segerlind argumenterar sakligt för att jämviktsarbetslösheten är väsentligt lägre än den av svenska ekonomer vedertagna sju procent. Om den alls finns.
Sveriges arbetslöshet är nio procent, den näst högsta i EU. En fjärdedel av alla arbetssökande är akademiker. De saknar alltså inte kompetens, men stämmer det att de inte får jobb på grund av matchningsproblemet?
När ledig arbetskraft vida överstiger efterfrågan kan arbetsgivare gallra hårt. De kan välja den som byter jobb utan att en dag vara arbetslös och som blir produktiv från dag ett, hellre än den arbetssökande som med några månaders upplärning skulle klara de nya arbetsuppgifterna. De arbetslösa blir alltså inte färre om inte efterfrågan blir större. Ökad efterfrågan ger fler chansen till jobb, vilket minskar risken att hamna i långtidsarbetslöshet, ett stigma som i arbetsgivarnas ögon diskvalificerar anställning.
Att jämviktsarbetslösheten är en myt betyder att lägre arbetslöshet inte måste innebära lönedriven inflation. Därför borde finanspolitiken stimulera ekonomin för att få ner arbetslösheten. Det står till och med i grundlagens portalparagraf att samhället ska trygga rätten till arbete. Att anklaga arbetslösa för att sakna kompetens och sätta dem i utbildning minskar kanske matchningsproblemet något, men det skapar inga nya jobb. Brist på kompetens är inte orsaken till arbetslöshet.
Peter Wockatz, långtidsarbetslös