I veckan meddelade det svenska utrikesdepartementet att man ska sluta stava Ukrainas huvudstad Kiev på det sättet. I stället ska staden kallas ”Kyjiv” i officiella svenska sammanhang. Skälet som anges är att den senare stavningen anses mer genuint ukrainsk och att Ukraina förespråkar den.
Att Sverige helhjärtat stödjer Ukraina med vapen och underrättelsearbete är något vi ska vara stolta över. Det ligger också i vårt eget säkerhetspolitiska intresse. Symbolpolitik som att byta namn på Ukrainas huvudstad hjälper dock ingen.
Ukrainas huvudstad kallas Kiev på svenska har gjort så av hävd. På ryska kallas den ”Kijev” så det svenska Kiev är en egen form. Det är inte konstigare än att Kinas huvudstad heter Peking på svenska, även om Kina vill kalla den Beijing. Den indiska staden Calcutta kallar vi just det och inte Kolkata. Turkiet heter på svenska Turkiet och inte Türkiye som är det officiella namnet på landet.
Fördelarna med att hålla fast vid hävdvunna namn är många. Språket är vårt gemensamma kommunikationsverktyg och vi det bör undvika att politisera det.
Kyjiv är svårare att skriva och uttala på svenska än Kiev. Detsamma gäller Beijing. Att vissa namnbyten ändå nått acceptans beror ofta på att de varit hyfsat enkla rent språkligt. Såsom att Burma idag oftast kallas Myanmar eller att Vitryssland kallas Belarus. De två exemplen är intressanta också ur den aspekten att det var militärjuntan i Burma som propsade på namnbytet mot den demokratiska oppositionens vilja medan det i fallet Vitryssland var tvärtom. Rent språkligt är Vitryssland och Belarus dock i princip synonymer eftersom förledet ”bela” betyder vit och ryss kommer ur rus. Vitryssland har som begrepp på svenska aldrig varit ett ställningstagande för ryskt inflytande över Belarus utan en neutral beskrivning. Faktum är snarast att totalitära regimer ofta varit extra förtjusta i namnbyten. Sovjetunionen döpte om var och varannan rysk stad.
Politiseringen av språket kan vara manipulativ. Den har ofta ett drag av magiskt tänkande. Men ingen fick det bättre i Volgograd för att staden fick heta Stalingrad under en period. Ingen städare har fått bättre arbetsmiljö av att kallas lokalvårdare.
Påbud om nytt språkbruk blir i många fall ett sätt att utöva makt, lägga ut dimridåer eller försvåra beskrivningen av verkligheten. Det bygger dessutom på det felaktiga antagandet att ett land eller en individ har okränkbar rätt att bestämma hur omvärlden ska beteckna vederbörande. Naturligtvis bör man försöka uttala namn rätt. Men det skulle bli bisarrt att följa principen att den som bär namnet har bestämmanderätt fullt ut. Vi säger Ungern och Finland på svenska. Inte Magyarország eller Soumi. Individuella namn kan och bör vi i regel lära oss att uttala rätt, även om exempelvis kinesiska namn kan vara svåra för en svensk att få rätt. En del östasiater har tagit för vana att lägga sig till med ett västerländskt namn när det besöker Europa eller USA av den anledningen.
Främmande länder och regioner har dock till skillnad från privatpersoner en historia även på svenska som vi bryter med vid varje namnbyte. Av många anledningar finns det därför goda skäl att vara konservativ i just språkbruket. Allt är inte politik. Språket bör hållas isär från politiken så långt det är möjligt.