Har du sett ”Citizen Vigilante” än? Den tyske independentfilmaren Uwe Bolls lågbudgetaction har blivit en av årets snackisar. Armie Hammer gör comeback efter en av Hollywoods märkligare MeToo-affärer.
Filmen skildrar ett Europa där rättssystemet inte kan hantera invandrarbrottsligheten. Protagonisten tar på sig rollen som hämnare. Befolkningen sluter upp bakom honom, medan myndigheterna lägger mer resurser på att bekämpa den privata rättsskipningen än på att stävja kriminaliteten.
Det är inte estetiska kvaliteter som har gett filmen uppmärksamhet. Den tyska filmbranschens organ för åldersgränssättning vägrade certifiering. Det innebär i praktiken ett distributionsförbud i alla traditionella kanaler i Tyskland. Filmen sprids istället i sociala medier. När Elon Musk delade den på sin plattform X häromveckan var filmframgången fullbordad.
Citizen Vigilante hade arbetsnamnet ”The Dark Knight”. Men Uwe Boll är ingen auteur som Christopher Nolan. Möjligen kan han istället liknas vid särlingen Mats Helge Olsson. I så fall bör filmen snarast ställas bredvid hemmasnickrade verk som ”The Ninja Mission” från 1984. Visst finns det storpolitik i ramhandlingen – men huvudsakligen är det genrefilm och en ursäkt att uppfinna nya blodiga actionscener.
Film går ofta att betrakta som samtidskommentar. Inte minst när det gäller kriminalitet. När brottsligheten exploderade på det liberala 1970-talet kom en rad filmer med hämnare i storstadsmiljö. I ”Dirty Harry” från 1971 tvingas Clint Eastwood överskrida alla tänkbara polisiära befogenheter för att skipa rätt. I ”Death Wish” från 1974 spelar Charles Bronson en arkitekt som tar lagen i egna händer efter att dottern våldtagits. ”Taxi Driver” från 1976, med Robert De Niro, kan ses som en psykologisk thriller på samma tema.
Laglösheten trängde sig på. Ungdomsgäng dominerade storstäderna. Det gav filmer som Walter Hills ”The Warriors” 1979. Den italienska kriminalfilmsgenren Poliziotteschi var en produkt av det tilltagande våldet under de så kallade blyåren.
Filmkritikerna var lika mördande. ”Death Wish” är ingen film – det är en slaktbänk, hette det.
Men möjligen var man mindre känslig för samhällskritik förr. En klassiker som ”Apornas planet” från 1968 behandlar rasmotsättningar i USA på ett sätt som vore otänkbart idag. Ingen skulle komma på tanken att gestalta Black Power med gorillor. Mycket riktigt var den dimensionen frånvarande i Tim Burtons nyinspelning från 2001.
Den som vill se invandringskritik på film behöver inte gräva djupt. Maffiagenren i sin helhet illustrerar importerad klanmentalitet och hederskultur, inte minst i ”Gudfadern” från 1972. I ”Scarface” visar Al Pacino både invandringens påverkan på kriminaliteten och undanträngningseffekter på arbetsmarknaden.
Helt tandlös är dock inte den nyare filmen. I science fiction-satiren ”Idiocracy” från 2006 spelar Luke Wilson världens smartaste man i en dysgenisk framtid där genomsnitts-IQ har halverats. Neill Blomkamps ”District 9” från 2009 tar flyktingproblematiken och integrationsproblemen till en kosmisk nivå.
Avnjut alltihop! Om du ska se civilisationen braka samman är det lika bra att ha popcorn till.