Det var i mitten av juni som Myresjö/Vetlanda FK, bottenlag i division 3 nordöstra Götaland, såg ut att gå mot en viktig poäng när BK Ljungsbro gästade Vitalavallen.
Men i den 86:e minuten tappade hemmalaget in 2–1. Samtidigt föll Erik Andersson till marken vid halvcirkeln utanför straffområdet.
Livlös. För andra gången på ett halvår. Panik utbröt.
”Han dör, han dör”
I publiken stod hans lillebror Leon Billing som skrek rakt ut. ”Han dör, han dör”.
På plats var även pappa Calle Andersson, som till en början hade svårt att ta in vad som hänt hans son.
– Erik är ju en sån tävlingsmänniska så jag tänkte att nu ligger han ner extra länge bara för att de släppte in mål.
Tre veckor senare har Erik Andersson precis fått komma hem från sjukhuset när familjen tar emot i det småländska samhället Stockaryd, där skottramper och fotbollsmål avlöser varandra i trädgården.
Nu vill föräldrarna uppmana alla idrottsföreningar att skaffa en hjärtstartare samt hylla ledarna i både Myresjö/Vetlanda och Ljungsbro, som snabbt påbörjade hjärt- och lungräddning.
– De var helt fantastiska. Jag själv blev nästan svimfärdig och kunde inte göra något, det var det värsta, säger Calle Andersson.
Såväl räddningstjänst som ambulans var snabbt på plats och Erik Andersson, som drabbats av ett hjärtstopp, fördes i ilfart till sjukhuset i Jönköping där han omgående blev nedsövd.
För anhöriga väntade ett långt dygn i ovisshet innan han vaknade till vid lunchtid dagen efter.
– Då var det så skönt för han reagerade ju när de sa att han skulle krama med handen, säger Greta Andersson.
Erik Andersson sitter nu i köket och fingrar på en skål när han hör föräldrarna berätta om det som han själv inte har några minnen av.
– Jag minns ju inte ens att min flickvän sov hos mig den kvällen till matchen. Jag har bara en bild som jag fått upp i huvudet efter och det är att jag ser mina fotbollsskor när jag sitter i omklädningsrummet.
I efterhand har han fått se matchen, men den del där han faller ihop är bortklippt.
– Jag hade gärna sett det för min egen skull. För det känns lite läskigt. Jag har ju inte varit med om det egentligen i huvudet liksom, så det känns lite overkligt.
Andra kollapsen på ett halvår
Han har fler minnesbilder från den där januaridagen tidigare i år när han segnade ihop under en skolträning. Hans tränare utförde HLR på honom, varpå andningen snabbt kom i gång igen.
Något hjärtstopp kunde inte konstateras då. Läkarna trodde i stället att kollapsen var kramprelaterad, då han även fått ett krampanfall i samband med att han fallit ihop.
Familjen vill inte rikta någon kritik mot sjukvården – snarare hylla för de senaste veckornas behandling – men är tacksamma för att Erik nu fått genomgå en omfattande hjärtutredning. 17-åringen har haft ett medfött fel på ett av kranskärlen i hjärtat som nu blivit åtgärdat.
Han lyfter på tröjan och visar upp ett långt förband över bröstkorgen. Det har gått en vecka sedan han blev opererad i Lund och han mår efter omständigheterna bra. Förutom att det gör ont när han skrattar, vilket han gör mest hela tiden under den dryga timmen långa intervjun.
Det finns bara en väg – framåt.
– Blev du inte ens ledsen när du började förstå vad som hänt, undrar Calle Andersson.
– Nej, inte så, svarar sonen lågmält.
Mamma Greta bryter in.
– Fast du sa ju vid ett tillfälle att ”jag kan inte riskera mitt liv för jag vill ju gifta mig och ha barn”. Så då tänkte du ju ändå att du inte kan fortsätta träna om du riskerar framtiden.
Hur är det då att tänka på att det här kunde ha skett någon annanstans där hjälpen inte finns?
– Det är läskigt att tänka på det, säger Erik Andersson.
– Om vi hade spelat på vår andra hemmaplan i Myresjö i stället så hade det inte funnits en hjärtstartare och brandkåren och ambulansen hade haft tio minuter dit.
Har du känt av några tecken tidigare utöver kollapsen i januari?
– När man tänkt efter så kände jag yrsel på flera träningar förra året. Det kan ju ha något med detta att göra, även om det inte behöver ha det.
Nu har han fått beskedet att han kan sikta mot en comeback på fotbollsplanen om allt går som det ska. Men först väntar en period på fyra månader där han inte får anstränga sig, innan han ska göra ett cykeltest för att se hur hjärtat arbetar vid ansträngning efter operationen.
– Det var så klart jätteskönt att få det beskedet.
Har du hela tiden varit fast besluten om att fortsätta spela?
– Jag har faktiskt tvekat lite och jag trodde ju inte i början att jag skulle få det. Det kommer ju säkert vara lite läskigt till en början, men om man bara går dit och liksom känner att det är okej så tror jag inte det kommer vara någon fara.
”Då började jag gråta”
Så hur tänker då föräldrarna kring att släppa ut honom på planen igen?
– Alltså, jag kan inte se Erik om han inte har en boll framför sig för det är liksom hela hans identitet. Så vi får bita ihop helt enkelt, säger Greta.
Hon tar tag i Eriks hand och kramar den hårt. Även om familjen nu blickar framåt har hon svårt att släppa tanken på vad som kunde ha hänt.
– Tänk om han hade varit nere här och kört en intervallträning själv. När vi kom hem häromdagen så började jag gråta för då tänkte jag att vi likväl kunde ha kommit hem utan honom.