Absolut ingen kan säga att de inte gjorde absolut allt.
Paraguay försökte med alla gamla tjuvtricks i rackarspelsboken, och uppfann dessutom en räcka nya. De visste ju själva hur oddsen och förutsättningarna såg ut, men tänkte ta dem i tänderna och slita dem i stycken.
Frankrike skulle inte få någon fripassage den här gången.
Efter bortborstningen av Sverige satte sig Didier Deschamps inför pressen och uppmanade: ”Allez-y, trouvez des problèmes! Kom igen, hitta några problem”.
Det kunde tolkas som ett uttalande med viss mått av arrogans – ”Kom igen, skicka hit en någorlunda värdig motståndare som i alla fall tvingar oss att anstränga oss” – men det var inte det som var tanken.
Deschamps pratade inte om Frankrikes motståndare, utan om dynamiken i det egna omklädningsrummet. Och det han var ute efter var lite friktion, lite adrenalin, lite bloddoft. ”Allt kan inte bara vara solsken och regnbågar”, resonerade Deschamps.
Så kan också bekymren se ut för en förbundskapten som i tolv års tid kunnat ta VM-kvartsfinaler för givna.
Men okej, Monsieur Deschamps – eftersom du nu ville ha ett problem skulle ett naturfenomen till problem skickas din väg.
Fläktade frenetiskt i tusentals
Det finns värme, och så finns det vädervarningsvärme, hälsofarlig värme.
Jag har gått på fotboll både vid ekvatorn, i öknen och i tropikerna. Knappt någonsin har jag upplevt en hetta som denna. Nästan 40 grader i luften och bakande sol. Så varmt att det utlöste den där speciella sortens ilningar. Öppen arena, ingen skugga, ingenstans att gömma sig.
Publiken såg ut som att den gemensamt och kollektivt fäktade mygg vid Färnebofjärden. Arrangörerna hade delat ut en sorts pappark som kunde användas som solfjädrar, och de fläktades frenetiskt i tiotusental.
Nere vid planen ska det ha varit 43 grader vid avspark – eventuellt den högsta temperatur en VM-match någonsin spelats i – och även om solen långsamt började sänka sig var inte mer än en femtedel av planen skuggad.
Så jo, värmen var ett problem, även om den påverkade båda lagen.
Ett annat problem...? Paraguay. Den envetna, kompromisslösa paraguayanska krigarandan, som de själva spårar tillbaka till Trippelallianskriget i slutet av 1800-talet. Det var då Paraguay förlorade uppemot 90 procent av alla män i stridbar ålder, men nationen överlevde ändå.
Sedan argentinaren Gustavo Alfaro tog över som förbundskapten har han avsiktligt använt en bombastisk retorik som spelar på de här strängarna. Hans lag är den röda jordens barfotalag som spelar för flaggan snarare än något finstämt bollsnickrargäng.
Nu gick de in i den här matchen som om den vore en Libertadores-final. De spelade den på sitt eget sätt, på sydamerikanskt sätt, drivna av La Garra Guaraní.
Här fanns inslag av punktmarkering, av säckförsvar, av defensivtaktik från förr.
Och för den delen: Här fanns stora skopor av efterslängar, tjuvsmällar och provokationer.
Underlig uzbekisk domare
För – exempelvis – ett svenskt landslag är den här typen av taggigt, cyniskt, hypervaksamt lågt försvarsspel fortfarande en främmande företeelse vi fumligt fingrar på. För Paraguay är det själva modersmjölken.
Efter en dryg kvart hade de slagit 19 passningar, mot Frankrikes 150. De var överhuvudtaget inte inne i offensivt straffområde under hela den första halvleken, men var helt okej med händelseutvecklingen ändå.
Deras möjlighet var mikroskopiskt liten, men paraguayanerna visste i alla fall hur den såg ut.
Kunde den underliga uzbekiske domaren konsekvent avstå från att varna dem kunde väl de själva hålla nollan mot övermäktigt motstånd.
Och visst.
Nästan framme vid den andra vätskepausen – matchens trefjärdedelsmarkering – hade de blåklädda fortfarande skapat väldigt lite. Men det här är Frankrike, det här är den vassaste och bredaste offensivarmadan vi kan minnas.
Det krävs bara ett litet snedsteg, en enda otajmad situation.
Efter en timme tröttnade Didier Deschamps, slängde in Desiré Doué och skördade bytesfrukterna efter bara några minuter. Diego Goméz gick in på fel sätt i fel situation, och i VAR-tider kommer du inte längre undan med sånt du kunde gränstänja dig för förbi 1998.
Straff. Ousmane Dembélé höll bollen varm åt skytten, och blev omringad av åtta paraguayanska spelare som försökte tröska upp själva straffpunkten.
Vid det här laget var de desperata paraguayanerna nästan karikatyrer av skurkfigurer. Kylian Mbappé skrattade, ryckte på axlarna och rullade in segermålet.
”Om vi behöver doppa händerna i skit så doppar vi händerna i skit. Vi kan spela smutsig foboll också”, sa Mbappé till fransk tv direkt efter slutsignalen.
De behövde väl inte slå knut på sig själva, men de behövde väl i alla fall anstränga sig, känna att de spelade VM-slutspel snarare än en uppvisningsturnering. Det var varmt, det var obekvämt, det var Paraguay.
Didier Deschamps fick sina efterlängtade problem. Frankrike vann ändå.