Tusenkonstnären Staffan Westerberg är död. Han skapade sitt eget universum ur dockornas och slevarnas värld. Få konstnärer har som Staffan Westerberg inkarnerat teatern, minns DN:s Pia Huss.
”Bli aldrig 82, det är ett helvete”, rådde Staffan Westerberg mig då han själv uppnått sagda ålder. Än så länge följer jag hans råd, och Staffan själv strävade dessutom vidare i ytterligare ett decennium. Den dåvarande dysterheten kom sig av att Staffan vid tidpunkten hade svåra smärtor i höfter och ben, sår som senare ledde till amputation och rullstol.
Men hur begränsad Staffans rörelseförmåga än blev, dansade ändå hans intellekt och fantasi vidare. Livet igenom genomgick Staffan en metamorfos varje gång han fick scenvittring. Svårt haltande på väg till teatern – väl på scen dansade han och överträffade sig själv. Teater som livselixir.
”Du är som Molière, en dag kanske du dör på scenen”, sa jag. ”Oh ja!” svarade Staffan. ”Tänk om det ändå kunde få bli så.”
Nu blev det inte riktigt så, bara nästan. När Staffan inte längre orkade komma till teatern, då kom den hem till honom. I Staffans och livskamraten Hans vardagsrum spelades föreställningar upp. Den egensinniga pjäsen ”Titta Pappa en död cirkus” skrevs av Kristina Lugn och Staffan under 2010-talet. Underligt nog blev den liggande innan Staffan påminde Martina Montelius, ledare på Teater Brunnsgatan Fyra, om saken.
Premiären 2021 blev en klockren succé, och för att Staffan skulle få njuta av teater live drog hela ensemblen till Uppsala för att spela upp pjäsen på vardagsrumsmattan. ”Ren lycka!” sa Staffan.
Få konstnärer har som Staffan Westerberg inkarnerat teatern. Han spelade, skrev och iscensatte med alla tänkbara konstnärliga uttryck. Poesi, sångtexter, alla förmänskligade ting som strumpor, dockor, stenar och slevar. Han målade, tecknade och byggde scenografi och skulpturer. Envist och konsekvent drev han sitt konstnärskap oavsett trender. Målmedveten och envis var han redan som ung student när han for till Stockholm från Luleå och genast sökte upp den kände författaren Lars Forssell. Han frågade efter en filt och bad de häpna makarna Forssell att slå sig ner i soffan. Med filten som förscen spelade han sedan upp några episoder. Mötet ledde till vänskap och livslångt samarbete.
Staffan Westerbergs ursprung låg fjärran från hans poetiska krumsprång. Fadern var disponent och familjen bodde stort i förnäm avskildhet. Större delen av hans barndom kröp fram under ett täcke av sorg. Modern var svårt deprimerad efter att Staffans storebror Lasse hade omkommit som nioåring. Oftast låg hon till sängs, Staffan fick klara sig bäst han kunde. Så föddes lillasyster Kerstin, men då var Staffan så småningom på väg bort, både från Luleå och från den kylige far som ansåg att han borde bli ingenjör. Inom sig bar dock Staffan alltid Lasse med sig, i pjäser och berättelser dyker han upp, denne bror i evig barndom.
Staffan skapade stort av smått. Ur dockornas och slevarnas värld växte universum och stjärnhimlar. Han ägde förmågan att se, såväl sin omvärld som stora och små medmänniskor. Mild och poetisk i ena stunden för att snabbt vässa blicken i burleskerier och illistigt sjunga ”Yippiyey, yippiyey, jag är både glad och gay”. Många unga sökte kontakt, han reciterade texter till hårdrock och så sent som 2023 blev det julkonsert med gruppen Amazon.
Hans samarbetspartners var ofta kvinnor, bland andra Sara Arnia, Basia Frydman (Syster Yster i serien om Lillstrumpa och Syster Yster), Gunilla Röör, Anna Pettersson och Jane Friedmann. De sistnämnda var hans älskade medspelare under åren på Teater Brunnsgatan Fyra. Där gjorde de absurdistisk poesiteater som ”Titta en älg!” ”Mina bästa år”, ansåg Staffan.
I hans universum var det lika sannolikt att träffa på en tolvtaggare som att möta några av världslitteraturens mästare. Selma Lagerlöf, Molière, August Strindberg, Einstein, H C Andersen, Kierkegaard… hos dem alla trollade han fram nya, komiska och mycket älskansvärda egenskaper.
2002 blev Staffan hedersdoktor vid Luleå tekniska universitet. Ceremonin i Luleå domkyrka var mer än mäktig – 30 grader kallt ute och en rad utvalda i frack. När Staffan kröntes med lagerkransen bröt han ut i dans, glada skutt och uppdragna byxor som visade, förstås, hans röda strumpor. Ett oförglömligt ögonblick. Senare på kvällen högläste han den lyriker som betytt mest, Werner Aspenström:
”Om tiotusen år smälter isen/Det infrusna barnet lossnar och återupptar sin lek/Skapar av pinnar och kottar tjur, ko och kalv samt en gärdsgård mot döden”.
Men inte ens en gärdsgård håller för evigt.
Staffan Westerberg 1934-2026
Dramatiker, regissör, skådespelare, konstnär och författare.
Familj: Livskamraten Hans Persson.
Barnprogram: ”Vilse i pannkakan”, ”Lillstrumpa och Syster Yster”, julkalendern ”Lille Luj och Änglaljus i strumpornas hus”.
Pjäser: Regisserade ”Väntarna” på Stockholms stadsteater. Var med i ”Titta en älg!”, Teater Brunnsgatan Fyra. Skrev manus och regi av ”Pite 5 5”, Norrbottensteatern.
Böcker i urval: ”Det går så länge det går (och sen går det inte längre)” (2025), självbiografin ”Elvaåringen” (2010).
Utmärkelser: Expressens teaterpris En bit av Georges hatt (1994), Svenska Dagbladets Poppepris (1998), Mensapriset (2001), Hedersdoktor vid Luleå tekniska universitet (2002), Litteris et Artibus (2006), Aspenströmpriset (2006), Svenska Teaterkritikers hederspris (2010)
Radioaktuell: nedladdningsbara ”Tankar för dagen”.