Ljudet av/The Sound of
Moderna museet Malmö. T o m 8/11.
Thomas Millroth är konstkritiker på kultursidan.
Ljud har en lång historia i de alternativa konstrummen. I en stenciltidskrift för 73 år sedan ville Öyvind Fahlström ”knåda” språket till klingande abstrakt form. I dag handlar det inte längre om outsider-konst. Malmö konsthall har nyligen visat retrospektiva utställningar av Åke Hodell, Lars Fredriksson och CC Hennix. Och nu kommer Moderna med en internationell grupputställning i samarbete med Samtidsmuseet i Roskilde, där den kommer att visas från 26 september.
Men ljudkonsten har inte förlorat sina historiska rötter. I utställningen finns många ”fahlströmska” grepp. På museets fasad hänger tre vepor av kollektivet People Who Stutter Create. De visar hur människor som stammar uttalar meningen ”Stuttering can create time” på olika vis – och språk, arabiska, engelska, svenska, danska och de fem minoritetsspråken i Sverige.
En knivskarp typografi demonstrerar hur satsen förändras av upprepat, utdraget eller försvinnande tal. Det är inte bara didaktiskt, det är ett variationsverk av klassisk konkret poesi.
Ljudkonsten har blivit gränslös. I Turbinhallen roterar en fem meter hög skulptur av nigerianske Emeka Ogboh. Ett överdåd av detaljer hänvisar till världens tillstånd av krig, pandemi, spekulativ finans, klimat. På en display rullar dagsnyheterna fram, ur högtalarna strömmar en blandning av den lokala nigerianska Ijeve-musiken från konstnärens gamla hemtrakter, spoken word och elektronika. ”As things stand” är en teatral totalinstallation.
Ljud passar också i det minsta formatet. På fyra av museets toaletter fortsätter berättelsen om tillståndet i världen. Danska Arendse Krabbes verk ”Coloured Water” berättar lågmält, ur halvt dolda högtalare, hur rent dricksvatten används till vår skit, en överkonsumtion i det västerländska samhället som pekar mot ekologisk kollaps.
I utställningen har ljudet ofta ett existentiellt tilltal. Som i Malmökonstnären Karolina Erlingssons ”Akt” från 2011, en kulning som ekar i museets entré. En avlägsen röst binder på långt håll samman människor: ”Var är du … är du”. Och även danskitalienska Clara Mosconi lyckas lyfta fram röstens/språkets inneboende laddning.
Identitet är ju ett spel mellan ett jag och ett du, vilket är extra uttalat i Mosconis ”Mellem tunger”, där hon samtalar med sin italienska pappa och de två byter språk med varandra. Från var sitt hörn av en tom scen skapar rösterna ett suggestivt hörspel om samtalets möjligheter till gemenskap.
Ett jag formas alltså i dialog. Men om det är en maskin som svarar? Brittiska Hanne Lippard ställer frågan i verket ”Passive/active”. Besökaren omsluts av ett halvtransparent draperi tillsammans med en två och en halvmeters högtalare i ensamt majestät. En röst klingar så upplöst att den påminner mig om både gammal dadaism och Fahlströms knådande. Den glider över i ett närmast onomatopoetiskt födelseögonblick. På detta liv svarar en mekanisk klangkonst. Den här kyliga kommunikationen mellan människa och maskin påminner mig om Roland Barthes dialoger i ”Kärlekens samtal”, som inleds med konstaterandet ”att kärlekens diskurs av idag är något ytterligt ensamt”.
Konstnärerna i ”Ljudet av” har inget kvar av föregångarnas optimistiska förstörelselusta. Det mesta mörkret står nog litauiske Andrius Arutiunians videoinstallation ”Lethe” för. Till dovt skärande musik löses både jaget och identiteten upp i en suggestiv skuggvärld, en gestaltning av glömska.
Men tro inte att ljudkonsten i dag är en deppig historia. Dramaturgin är stark. Många verk kräver tid av besökaren men som alltid med angelägen konst flyger minuterna iväg.