”Använd Carters kraftextrakt, det ger kroppen muskelmakt, stål i arm och äppelkind – bliv som Dotty Virvelvind!” Trots att vi befinner oss mitt i sommaren 1944, alltså mer än ett år innan andra världskrigets definitiva slut, är amerikanska journalister och reklamare sysselsatta med något helt annat än det som sker vid krigets fronter.
Efter att ha utfört sina första hjältedåd i hemlighet är det nu nämligen officiellt att landet har en livs levande superhjälte på hemmaplan – och allmänheten kan inte få nog. ”Världens fenomenkvinna n:r 1” kunde inte längre ta en dag på stranden utan att plötsligt omges av ”skaror av maskuliner, som formligen slog knut på sig själva för att bli uppmärksammade av Nationens räddarinna”.
Alla är kanske inte lika nöjda. Svartsjuka kvinnor har, utan större framgång, bildat ”Föreningen för ignorerande av Dotty V.” och journalisten Jimmy Caruthers, som till en början fick äran för hjältinnans brottsbekämpning, slits mellan kärlek och känsla av underlägsenhet gentemot Dotty. Allra mest missnöjd är förstås det kriminella snillet Hermes, som vid det här laget fått sina planer på att ta makten över USA snuvat ett antal gånger.
Den som har läst sin beskärda del amerikansk pulplitteratur och tidiga superhjälteserier lär snabbt känna igen sig i berättelserna om Dotty Virvelvind. Hur ynkryggen Dotty får superkrafter genom ett vetenskapligt experiment och raskt förvandlas till den saltaste bönan i stan är ju bara ännu en variation på superhjältens mest arketypiska origin story.
För det här är alltså ett stycke kulturhistoria – och dessutom ett ovanligt roligt sådant
Men det rör sig om en helt och hållen svensk produkt, skapad av fantastikförfattaren Sture Lönnerstrand och illustratören Björn Karlström och publicerad i veckotidningen Levande livet mellan 1944 och 1945. Huvudsakligen rör det sig om illustrerade noveller men en bit in i 1944 gick man över till det serieformat som normalt förknippas med superhjälteberättelser, till att börja med tecknade av Lennart Ek innan Karlström återupptog jobbet. Det rör sig alltså om Sveriges allra första superhjälteserier, märkligt nog aldrig återpublicerade i sin helhet.
När den ideella föreningen Seriearkivet nu publicerar en samlingsvolym får det alltså betraktas som ett hjältedåd i egen rätt. För det här är alltså ett stycke kulturhistoria – och dessutom ett ovanligt roligt sådant.
Svenskar är ett folk som gärna läser superhjälteserier men som har varit desto sämre på egna bidrag till genren, barnboksserier som ”Handbok för superhjältar” och pastischer som David Nessles ”Kapten Stofil” undantagna. Kanske hänger det ihop med att genren är så tätt förknippad med amerikanska förhållanden?
Superhjältens naturliga habitat är storstadsdjungeln – och sådana är det som bekant ont om i Skandinavien. Så utspelar sig berättelserna om Dotty Virvelvind i ett svenskt nästan-Amerika där den största staden heter ”Newyork”, skyskraporna har namn som Gigantic Building och skurkarna kallas "Snobb Evans” och ”Sure Mac Stinky”.
Helt krasst tjänade Dotty Virvelvind förmodligen som ett substitut för ”the real deal” – amerikanska originalserier var svåra att få in i Sverige under pågående krig och vid krigsslutet lades serien ned. Men trots att berättelserna är skapade i ett amerikanskt formelspråk rör det sig inte om rent epigoneri. Precis som Fredrik Strömberg påpekar i sitt informationsspäckade förord är det svårt att inte se ett släktskap med Pippi Långstrump.
När hjältinnan tillfälligt förlorar sina krafter blir han direkt nedlåtande gentemot henne
Dotty Virvelvind må vara lika kraftfull som Stålmannen men hellre än att agera halvgud uppträder ”den blå himlens egen lösdriverska” som en livsnjuterska som gärna gör entré genom fönstret eftersom hon ”innerst inne föraktade dörrar”. Någon regelrätt feminism är det kanske inte fråga om, men något spännande finns det över följeslagaren Jimmys slitning mellan beundran och underlägsenhetskänslor gentemot Dotty. (När hjältinnan tillfälligt förlorar sina krafter blir han direkt nedlåtande gentemot henne.)
Visst går en hel del av den här lekfullheten förlorad i övergången till seriemediet – Lennart Eks stereotypa och bitvis svårtydda bildspråk är ett ganska torftigt substitut för Lönnerstrands egensinniga prosa. Det är ändå vemodigt när den tar slut.
”Kanske kunde serien ha blivit något om den fått fortsätta” konstaterar Göran Semb stilla i Bild & Bubbla nr 3/2004, ett specialnummer ägnat svensk seriehistoria, och just bristen på kontinuitet och stabilitet är ju utmärkande för genrelitteraturens påvra villkor i Sverige.
Det är sällan som intressanta och genuint originella fenomen får hålla på tillräckligt länge för att ”bli något” i det här landet. Tänk om någon ung serietecknare skulle få tillfälle att leka med Dotty Virvelvind-figuren på samma sätt som amerikanska superhjältar hela tiden blir föremål för omtolkning utifrån tidens behov. Vad skulle hon ägna sig åt idag?