Life, Larry and the pursuit of unhappiness
Förra våren publicerade Larry David texten ”My dinner with Adolf” i The New York Times. Den lilla berättelsen är en ganska tafflig satir över komikerkollegan Bill Maher som blev inbjuden till middag hos Donald Trump och därefter beskrev presidenten som ”gracious and measured”.
Även om David aldrig avsåg sätta likhetstecken mellan Trump och Hitler (texten gör snarare en ganska övertydlig poäng kring att ondska ibland tar sig oväntat mänskliga uttryck) får man väl beskriva det som en förhållandevis mustig jämförelse. Och många republikaner blev, föga förvånande, upprörda.
Några månader senare kom nyheten att David skulle uppmärksamma USA:s 250-årsdag med en sketchserie om landets historia, producerad av Barack och Michelle Obamas produktionsbolag. Men den som väntar sig sylvass politisk satir blir besviken.
Serien inleds med en cold open med Barack Obama i egen hög person. Öppningsmonologen sätter tonen för en serie som, med viss välvilja, kan beskrivas som en drift med den megalomana amerikanska självbilden. Genom att sila historien genom Larry Davids diskreta situationskomik vill man ge liv till ikoner som Rosa Parks såväl som ansiktslösa soldater i första världskrigets skyttegravar.
Ansatsen är väl sympatisk, och tramsiga premisser i stil med ”tänk om Rosa Parks hamnade bredvid en störig snackpåse på bussen” är jag helt för. Problemet är att det inte är så roligt. I stället för att göra humor av hur dråpligt det alltid varit att vara människa placerar serien den valhänte (auto)fiktiva Larry David i olika tidsepoker och låter honom bara hållas.
Resultatet blir lika utdraget som förutsägbart.
I seriens första sketch spelar David en av grundlagsfäderna, Robert Livingston, som under arbetet med självständighetsförklaringen passar på att försöka få igenom några saker han själv vill se förändras. Förslag ett: Man ska få veta vilka som kommer på en middagsbjudning innan man själv bestämmer sig för om man vill gå eller inte! Förslag två: Man ska inte behöva dela med sig av sitt paraply! Förslag tre: Man får inte säga gott nytt år efter sjunde januari! Förslag fyra: Inga högljudda inandningar utomhus!
Börjar det kännas tradigt? Synd, för sketchen har åtminstone tio förslag kvar innan den närmar sig sitt slut.
Det är för ambitiöst och för enkelt på samma gång.
Ganska snart står det klart att resten av sketcherna följer samma mall. Oavsett om det är Lincolns sista teaterbesök, luftskeppet Hindenburg eller Apollo 11 kommer kameran efter en snabb etablering av scenen riktas mot Larry David i peruk. Och gosse, kommer han att vara enerverande!
David, vars stora humoristiska begåvning ligger i förmågan att zooma in på den radikalt apolitiska banaliteten i vardagen, gör sig helt enkelt en otjänst när han placerar sig i en historisk kontext. Det är för ambitiöst och för enkelt på samma gång, och även om jag sällan uppskattar politisk sketchsatir är det nästan så att man önskar att han hade gått åt det hållet i stället.
Om han redan ses som en rabiat trumphatande galning av gemene republikan hade han väl lika gärna kunnat försöka vara lite polariserande. Nu blir känslan tyvärr mest att David blivit gammal.
Även om det stundtals blixtrar till och blir kul är det svårt att inte känna att man hellre hade sett en till säsong av ”Curb your enthusiasm”.
Faktum är att en säsong av ”Curb” som går ut på att Larry får i uppdrag av paret Obama att göra en sketchserie om USA:s historia förmodligen hade varit roligare än ”Life, Larry and the pursuit of unhappiness”.