Ylva Snöfrids ”Musernas hus” på Liljevalchs är ett inbjudande, föränderligt allkonstverk. Det ska ses som en djupdykning i det Snöfridska universumet med vackert, precist och även oroväckande måleri, skriver Valerie Kyeyune Backström.
Utställning
”Musernas hus”
Ylva Snöfrid
Liljevalchs, Stockholm. Visas t o m 10/1 2027
Hur iscensätter man ett liv? Eller var går gränsen mellan konst och liv?
Kanske är det dumma frågor, men de aktualiseras av Ylva Snöfrids soloutställning ”Musernas hus” på Liljevalchs. Om hela Snöfrids konstnärliga bana varit ett försök att sammanfoga dessa, att upplösa skiljelinjen, når detta ett slags crescendo i och med denna monumentala utställning som fyller hela Liljevalchs många salar.
Här samsas runt 400 målningar och tusentalet teckningar, blandat med föremål från konstnärens eget hem. Eller blandat är ett oprecist uttryck: det är ju Snöfrids universum som flyttat in i konsthallen.
Därför kan just det par Chanelskor som dyker upp i tavlorna, också hittas bakom glas. Dessa utställda föremål flirtar med kuriosakabinettens uttryck, men här finns fjädrar och dyrgripar likaväl som anteckningar och champagnekorkar.
Ylva Snöfrid är en egensinnig konstnär. Tidigare var hon verksam under dopnamnet Ogland – Snöfrid var ett slags konstnärligt alter ego, en tvilling som levde i spegelvärlden. Denna tvillingsjäl bar hon med sig från barnsben för att sedan, vid en konstnärlig ceremoni 2017, uppgå i henne.
Hon undviker att arbeta i en ateljé, i stället är hemmet (som under åren ambulerat över världsdelar och länder) platsen för konstnärligt skapande. Dessutom säljer hon nästan inga av sina verk, utan behåller dem själv.
Det gläds man åt på Liljevalchs. De tretton rummen är döpta efter de nio muserna och fyra elementen. Med en uppslagen karta bjuds betraktaren att följa de numrerade salarna (som vanligtvis har en annan kronologi än i Snöfrids utställning) och besöka alltifrån Urania till Polyhymnia och Erato.
Men det spännande med ”Musernas hus” är hur den bjuder in, eller kanske till och med görs, tillsammans med besökaren, liksom hur den förändras över utställningstiden. Här finns en tarotkortlek, bestående av 33 kort med instruktioner. Publiken kan också prova allt från att skriva ett eget, mer sanningsenligt CV, till att pröva en mask eller bygga med döttrarnas klossar. Eller varför inte rita med krita på någon av Snöfrids gigantiska oljemålningar?
I verket ingår också ett samarbete med Dramaten och Rebecka Hemse. Under den långa utställningsperioden aktiveras ”Musernas hus” med performancer av både skådespelare och amatörer. Under pressvisningen fick vi därför se Danilo Bejarano och Alexander de Sousa iförda särkar bistert framföra en text vid det långa matbordet i rum tio, tillägnat Erato, den lyriska poesins musa. Och Ingela Olsson röra sig över dukens fläckar och mönster, i ett slags dansritual på den otroliga ”Drömriten” i Terpsichores rum.
Extra effektivt blir det dock i rum fem, Thalia, ungdomens rum. I mitten står sju sminkbord uppställda i en cirkel. Under pressvisningen sitter där lika många tonåringar, upptagna med att måla sig själva, och mellan dem samlas använda, sminkkletiga bomullspads. Högen växer. Med jämna mellanrum bryts tystnaden då de börjar prata: enstaka ord, skällsord och samlagsvarianter skär genom rummet.
Vi besökare rör oss omkring dem, de är på en gång starka och utsatta, sminkningen som ritual är både intim, sårbar och ett slags skydd mot omvärlden. Den voyeuristiska effekten av att betrakta dem förvånar mig med sin styrka.
Man kan säga att utställningens tematik existerar på två nivåer. Dels den privata eller självbiografiska, där man kan hitta familjelivet, möblerna, de två döttrarnas önskelistor genom åren (”muffin sudd”, ”en sipson tröja”), porträtt av den äkta maken, hennes pappa, Snöfrid själv.
Dels ett större teoretiskt ramverk, inspirerat av bland annat antroposofi, metafysik och psykoanalys.
Men indelningen i sig är problematisk, eftersom den förutsätter en möjlighet att avgränsa som inte existerar. Det gör att det känns onaturligt att tala om enskilda verk. Det är som en sammansatt djupdykning i det Snöfridska universumet som ”Musernas hus” ska ses. Samtidigt serveras makalöst, vackert, precist och oroväckande måleri.
Kanske är man mer hjälpt av att applicera Snöfrids egen metodik, ett slags teosofisk idélära där tiden inte är linjär, händelser inte rättframma utan snarare kan ses som en spiral eller loop. Ett där olika världar och medvetandenivåer självklart kan kommunicera med varandra.
Läs mer om konst på dn.se