Vem vakar över väktarna? Den frågan har sysselsatt både filosofer och politiker i alla tider. Ett gott samhälle behöver ett effektivt våldsmonopol som kan skydda medborgarna mot angrepp. Men utan granskning och skarpa verktyg för ansvarsutkrävande riskerar de som ska värna våra rättigheter att i stället hota dem.
Frågan har fått ny aktualitet i Sverige, i takt med att de rättsvårdande myndigheterna byggts ut kraftigt under senare år. Mellan 2017 och 2024 nästan fördubblades Polismyndighetens anslag. Samtidigt har en rad nya tvångsmedel och övervakningsverktyg ökat myndigheternas befogenheter. Säkerhetszoner, preventiva tvångsmedel, permanentad hemlig dataavläsning, utökad kamerabevakning och AI-baserad ansiktsigenkänning är några av de verktyg som införts eller föreslagits under senare år.
I grunden är detta nödvändigt för att Sverige ska kunna pressa tillbaka en brottslighet som hotar det öppna samhället. Men utvecklingen innebär också nya risker, inte minst eftersom svensk polis och åklagare saknar en sådan samlad och löpande extern granskning som finns i flera andra demokratiska rättsstater.
Polismyndigheten, Sveriges största myndighet med över 40 000 anställda, saknar exempelvis löpande extern tillsyn av det slag som finns i exempelvis Danmark, Tyskland och Nederländerna. Sverige har heller inte samma tradition av domstolskontroll över polisens och åklagarnas verksamhet som många andra länder. Resultatet är ett växande ansvarsvakuum på statens absoluta kärnområde.
Paradoxalt nog har insynen försvagats i takt med att befogenheterna har ökat. Tidigare fanns starkare formella kanaler för lokal och regional insyn genom polisnämnder och lokala styrelser. Dessa försvann i huvudsak med polisreformen 2015, då de 21 länspolismyndigheterna slogs samman till en nationell myndighet.
Det saknas dock inte skäl att tro att en mer omfattande tillsyn behövs. Riksrevisionen har pekat på stora brister i Polismyndighetens hantering av mängdbrott, bland annat i initiala utredningsåtgärder, direktavskrivningar och tidig bevissäkring. Myndigheten har också konstaterat att varken utredningsresultat eller kostnadseffektivitet har förbättrats under det senaste decenniet. I stället har kostnaden per anmält och personuppklarat brott ökat markant, och andelen uppklarade mängdbrott minskat från 13 till 11 procent mellan 2016 och 2024.
Även anmälningar till JO och JK har ökat, och båda myndigheterna har återkommande uttryckt oro för polisens verksamhet, både ur effektivitets- och laglighetsperspektiv. Såväl Brå som Statskontoret har ställt frågan varför de stora resurstillskotten har haft så begränsad effekt, och varför den lokala närvaron inte har ökat alls.
JO:s, JK:s och Riksrevisionens granskningar är viktiga, inte minst eftersom medial granskning av polisen ofta är svår. Men deras tillsyn är extraordinär och består av enstaka nedslag. Den är inte utformad för att löpande hantera strukturella problem inom enskilda myndigheter.
Därför borde det vara självklart att inrätta en självständig svensk polisinspektion, av det slag som är normalt i demokratiska rättsstater, som kan ta ett samlat grepp om polisens resultat, prioriteringar och laglydighet. Den bör också kunna granska konkreta ingripanden där allmänhetens förtroende kräver extern insyn.
Dedikerade granskningsorgan har tydliga fördelar framför sporadiska nedslag. Genom bred och kontinuerlig tillsyn kan de bygga upp expertkunskap, upptäcka mönster, följa upp mål och bidra med värdefulla förslag till förändringar – både till myndigheterna och till politiken. Det är just därför Sverige har IVO, Skolinspektionen och en mängd andra tillsynsmyndigheter.
Behovet av en polisinspektion har påtalats länge. Redan för över 20 år sedan konstaterade en enig expertkommitté att den ordinarie tillsynen av polisen var undermålig (SOU 2003:41). I samband med den stora polisreformen 2015 ingick att en sådan instans skulle inrättas för den nya, enhetliga polisen (SOU 2015:57), men det rann ut i sanden. JO har också pekat på behovet av starkare extern granskning, och Moderaterna, Liberalerna och Vänsterpartiet har alla återkommande motionerat om saken.
Nuvarande regering har dock inte tagit något konkret initiativ. Det omtalade paradigmskiftet har tyvärr inte omfattat krav på att polisen faktiskt ska leverera på sitt samhällskritiska uppdrag. Det är orimligt. En stark och effektiv polis är nödvändig i ett fritt samhälle. Just därför måste vi vaka över väktarna.
Adam Danieli, idéchef, Timbro