Ingen har missat det, och om du mot förmodan har gjort det: Det här världsmästerskapet är de stora stjärnornas.
Frågan inför Argentinas gruppspel är inte om de kommer vinna guld igen, utan om Messi kommer bli VM:s bäste målskytt genom tiderna (det blev han). Berättelsen om Portugals VM är inte deras prestationer, utan huruvida Ronaldo fortfarande kan hålla jämna steg med världens övriga målskyttar. När Norge spelar VM för första gången på 28 år är det Haaland som presenterar sig i turneringen, och när Frankrike vinner med 3-1 är det Mbappé som skickar signaler till Messi om att han inte kommer behålla det där nyslagna målrekordet särskilt länge till.
Vi är få som kan värja oss mot kraften i de enskildas prestationer, men fördummar det hela sporten att vi låser oss vid de enskilda individerna så mycket?
Jag tycker inte det. Den här typen av narrativ finns inför varje mästerskap, men det är inte vanligt att utfallet blir som det blivit i år. Att de stora spelarnas stora prestationer avlöser varandra. Så när Kane på egen hand skickar England till åttondelsfinal kan man unna sig att gå upp i det en stund, även om det ligger ett visst mått sanning i argumenten om att kulten kring enskilda spelare överskuggar fotbollens grundkoncept som lagsport.
Mästerskapssomrarna är genombrottens tid.
Jag är nog inte mer komplicerad än att jag fastnar för den enskilda spelaren eller personen som gör den stora skillnaden i ett ständigt flöde av fotbollsmatcher och 90-minuter av taktik som avlöser varandra precis hela tiden. Och älskar det här mästerskapet just av den anledningen.
Det gäller dessutom inte bara de stora stjärnorna. Kap Verdes andraplats i gruppspelet och avancemang till sextondelsfinal har berättats genom målvakten Vozinhas insats i första matchen och miljontals nya Instagramföljare. Uruguays fiaskomästerskap kapslas in i den svåra (men älskvärda) personen Marcelo Bielsa.
Och om något tycker jag att vi ska passa på att uppskatta de enskilda personerna i den här turneringen ännu mer än vad vi möjligen redan gör. För i de flesta fall är de som fick oss alla att fastna för sporten från första början, och mästerskapssomrarna är genombrottens tid. Okända spelare ska bli enorma över en natt, och alla bra lag har plats för individuell briljans.
De är här och levererar, från första sekund, oavbrutet.
Under ett normalt VM kommer kanske en av de stora stjärnorna upp i riktigt hög nivå, de senaste två har det varit Mbappé som spelat huvudperson i två raka finaler och ser ut att vara i sitt livs form nu.
I år, kanske mer än någonsin tidigare, borde de kommit till VM helt slutkörda. Antingen av ålder, eller av den extremt krävande europeiska fotbollskalendern.
Men de är här och levererar, från första sekund, oavbrutet. På ett sätt som vi egentligen aldrig ser, mer än i reklamfilmerna som görs inför mästerskap. Där stjärnorna lattjar som om det vore det enklaste som finns men i verkligheten har det mycket svårare.
Oavsett om det handlar om ett oväntat genombrott, en Instagram-raket eller en bisarrt stjärnspäckad kamp om skytteligatiteln så har mästerskap en förmåga att få oss alla att känna oss som barn igen. Och nu är det snart jag som åker till en viss hamburgerkedja och köper ett VM-mål bara för att se om jag kan få Lamine Yamal-muggen.