NEW YORK. Samtidigt som USA frigjorde sig från den engelska monarkins bojor fortsatte grundarna att handla med människor i kedjor.
Jag befann mig i Cambridge, Massachusetts, för ett reportage inför 250-årsfirandet av den amerikanska självständighetsdagen.
Samma kväll skulle jag flyga till Europa och jag ville röra på mig innan avfärd.
Den stora ljusa simhallen låg nästan helt öde. Jag kände ett styng av frihet när jag slängde mig i det kalla vattnet. En bana helt för mig själv.
Då ryter någon.
– HERRN!
En badvakt upplyser mig om att jag simmar fel. Mitt makliga bröstsim i banans mitt bryter mot reglerna. Jag är tvungen att hålla mig intill de raspiga repen och motionera i en cirkel.
– Men jag är helt ensam här, flämtar jag mellan två simtag.
– SÅDAN ÄR REGELN, HERRN.
Vakten lät som hon var redo att kalla in attackdykarna från flottans specialförband.
Några av mina starkaste minnen från korrespondentvardagen här handlar om just sådana banala vardagsscener som plötsligt blir nästan hotfulla.
Kanske för att de sätter ljus på en grundläggande amerikansk motsägelse.
Å ena sidan ska detta vara frihetens hemvist på jorden.
Å andra sidan kan den repressiva reflexen slå till utan förvarning.
Som den där gången när jag bar med mig ett lövtunt datafodral till kongressens pressläktare och nästan blev landsförvisad som straff för att ha brutit mot väskförbudet.
Eller som när jag parkerade min sovande dotter i hennes barnvagn utanför espressokaféets stora fönsterrutor i en stilla del av Brooklyn och en polispatrull på tre man kom springande ur tunnelbaneuppgången som jag vore en del av en traffickinghärva.
Det mjuka och hövliga mellan människor kan så snabbt bli hårt. Det till synes jämlika hierarkiskt.
250-årsdagen av USA:s födelse påminner om att denna dubbelhet är en del av landets konstruktion, av nationens själ.
Grundlagsfäderna undertecknade självständighetsförklaringen i Philadelphia den 4 juli 1776.
Kolonierna slet sig loss från den engelska kungamakten och formade ett nytt rike där alla människor är skapade lika, som det heter i självständighetsförklaringens mest kända stycke. Amerikanerna, slog man fast, besitter oförytterliga rättigheter så som rätten till liv, frihet och strävan efter lycka.
Det motsägelsefulla med den nya republiken var att mer än hälften av undertecknarna av självständighetsförklaringen själva var slavägare.
Thomas Jefferson, som hade skrivit detta ode till friheten, hade byggt hela sin förmögenhet på slavkraft, gjort slaven Sally Hemings gravid och fått barn med henne som sedan själva hölls som slavar.
Det är den orubbliga motsägelsen i det amerikanska ursprunget: samma upplysta revolutionärer som slet sig loss från den engelska bördsmonarkins bojor fortsatte att handla med människor i kedjor.
Självständighetsförklaringen är på samma gång resultatet av ett ofattbart politiskt mod och en kolossal brist på politisk vilja.
Så sammanfattar Harvardhistorikern Jill Lepore motsägelsen i boken ”These truths”.
Minnet av den 4 juli 1776 rymmer både triumfen och det monumentala tillkortakommandet.
”Vad är den 4 juli för den amerikanska slaven?”, frågade sig Frederick Douglass i ett berömt tal den 5 juli 1852.
Douglass var slaven som lärde sig läsa genom att studera gamla tidningsrester och blev en av 1800-talets mest betydelsefulla amerikanska intellektuella.
”Du kan glädjas, jag måste sörja”, sade Douglass. ”Det rika arv av rättvisa, frihet, välstånd och självständighet som era fäder testamenterade delas av er, inte av mig”.
I en ny bok – ”America, USA: How race shadows the nation's anniversaries” – skriver Princetonprofessorn Eddie Glaude om landets minnesdagar i ljuset av relationen mellan majoritetsbefolkningen och den afroamerikanska minoriteten.
För den senare gruppen har den 4 juli historiskt präglats av våld eller hot om våld.
När vita markägare fortfarande handlade med slavar i den amerikanska södern såg man till att schemalägga auktionerna till den 4 juli, som för att påminna om det vita privilegium som självständighetsförklaringen inte rubbade på.
I ett presidentdekret har Donald Trump lovat att ”återställa sanningen” om historien.
Men historien om det amerikanska ursprunget är grumligt som vattnet i den där bassängen i Washington som presidenten så desperat – men hittills förgäves – försöker göra klarblått.