Rakel Chukri är medarbetare på kulturredaktionen.
I veckan var min kära kollega Fredrik Lindstrand ute bland svenska fans i New York och ställde den närmast komiskt ledande frågan: ”Vad är töntigast i VM – och varför är det den norska rodden?”
Svaren var en orgie i gnäll. ”De försöker för mycket”. ”Det är så jäkla påklistrat”.
Men så var det några som tog bladet från munnen och sa att rodden helt enkelt är töntig för att den är norsk. Punkt slut.
De senaste veckorna har den fula blågula avundsjukan upphöjts till nationalsport på flera håll. I tisdags sa Pär Lernström – som leder VM-studion i TV4 – att vi i Sverige haft svårt att acceptera Norges framgång i VM.
Min reaktion var: Vad fasiken sitter karln och säger i riks-tv? Men under VM har jag hört flera bekanta säga att de känt sig lite illamående av norrmännens uppblåsta självbild. Norrmännen har liknats vid en störig lillebror som drog oss svenskar i byxorna för att retas.
Alla dessa kommentarer bygger på att Sverige ännu betraktas som Skandinaviens storebror – det historiskt mäktigaste och viktigaste landet. De norska guttene och jentene må ha tillgång till sjuka mängder olja men de kommer aldrig att bli lika coola som vi.
Som svenskan Dino (Bianca Kronlöf) uttryckte det 2015 i Ronnie Sandahls film ”Svenskjävel”: ”Sverige gillar Norge. Vi ser på er som en efterbliven kusin som har vunnit på lotto”.
Men när filmen kom ut konstaterade skådespelaren Kronlöf i en intervju att: ”Vi tror fortfarande att vi är en storebror i Skandinavien och det är ju helt felaktigt”.
Detta är pudelns kärna: Idag har norrmännen inte bara gått om svenskarna, de har sprungit långt förbi oss. Och den insikten är alltför smärtsam för många svenskar att ta in. Låt mig ta några exempel.
● I maj skrev Hockeygutta historia när de tog brons i ishockey-VM. Det var Norges första ishockey-medalj någonsin. Tre kronor var inte ens med och tävlade om pallplats.
● Sverige är ute ur fotbolls-VM medan Norge möter Brasilien på söndag. Norge var länge ett skämt i fotbollssammanhang men nu har de forna blåbären förvandlats till vikingar.
● När Norge i år fick sin första Oscarsstatyett någonsin, för Joachim Triers ”Sentimental value”, konstaterade The Guardian att norrmännen stigit ut ur Danmarks och Sveriges skugga. Idag är det norska filmer och tv-serier som gör braksuccé utomlands.
● Den norska litteraturen åker fortsatt segertåg över världen. Ingen svensk författare kan mäta sig med Karl Ove Knausgårds stjärnglans. 2023 gick Nobelpriset i litteratur till Jon Fosse.
Den norska kulturboomen är inte en slump utan bygger på generösa och långsiktiga satsningar. I boken ”Norsk omelett” skrev den danska författaren Suzanne Brøgger att det satsas på ”högkvalitativa bibliotek och kulturverksamhet i varje län”.
Det finns en litteraturfestival i varje fjord, utropade hon när vi träffades för att prata om boken. Detta var alltså redan 2018. I Sverige får man däremot se sig om i stjärnorna efter liknande satsningar. Landsbygd, är det en förort till Stockholm? Kulturpolitik, låter inte det otäckt elitiskt?
Det är talande att den norska fotbollsstjärnan Erling Braut Haaland pungade ut drygt en miljon i år för Norges dyraste bok, Snorre Sturlassons kungasagor från 1230. Han skänkte den i gåva till sin hemkommun Time för att uppmuntra fler unga att läsa.
Jag listar inte alla de här exemplen för att trycka ner Sverige. Jag gör det för att många svenskar inte vet ett skvatt om Norge.
Den svenska irritationen på Norges framgångar beror främst på två faktorer. 1. Avundsjukan på oljerikedomarna, som lett till urstarka sport- och kulturinsatser, är enorm. 2. Man förstår inte hur norrmännen har präglats av sin historia.
Min norska svärmor, må hon vila i frid, talade ofta om det sistnämnda. May-Liss föddes i Bergen 1955 och liksom alla norrmän drabbades hennes släkt av Nazitysklands ockupation. Hon flyttade till Sverige på 1970-talet men glömde aldrig bort alla trauman och fattigdomen som präglade Norge långt efter andra världskrigets slut. Och hon tänkte absolut inte glömma den svenska underlåtenheten gentemot Tredje riket.
Och ändå älskar många svenskar att förlöjliga den norska nationalismen. Som när Alex Schulman i juni skrev i DN att den ständigt resulterar i ”rena fjanterier” som ro-trenden och när svenskar beskriver 17 maj-firandet som en flaggviftande masspsykos. En mer rimlig analys är att den norska nationalismen bottnar i frigörelsen från Danmark och Sverige.
En viss del av Sveriges storebrors-attityd gentemot Norge handlar nog om det dåliga samvetet över vårt agerande under andra världskriget. Men i stället för att lära känna våra grannar så mobbar vi dem genom att kalla dem för vikingalajvande hurtbullar.
Det är hög tid att släppa den svenska stroppigheten. Under söndagens fotbollsmatch mot Brasilien hoppas jag att vi är många svenskar som ropar: Heia Norge!