Washington är en fantastisk plats. Så mycket makt, så stora idéer, så mycket inflytande på en så liten yta. Magnifikt och mäktigt, men med mänskliga mått. Det är lätt att ryckas med och tro på landets löfte till mänskligheten. Det som formulerades i självständighetsförklaringen och antogs den 4 juli 1776 i Philadelphia:
Alla människor är skapade lika och har okränkbara rättigheter som inkluderar liv, frihet och strävan efter lycka.
Fast lika litet som Washington – eller New York, Philadelphia, Los Angeles eller San Francisco – är detta USA. Det är glansbilden, vykortet, filmklippet. Det idealiserade som så många av oss i Europa väljer att se. Och älska.
För 250 år sedan förklarade de 13 nordamerikanska kolonierna sig här fria från Storbritannien och lade grunden till Amerikas förenta stater. "You'll be back", sjunger kung George i Lin-Manuel Mirandas musikal Hamilton; jag ska påminna dig om att du är min, om så med våld:
”I will send a fully armed battalion to remind you of my love.”
Britterna räknade med att kolonierna skulle komma krypande och be om hjälp. Det blev helt tvärtom. USA blev magneten.
Landet som gav oss Dizzy Gillespie och Taylor Swift. George Lucas, Steven Spielberg och – ja – Woody Allen. Robert Redford, Barbra Streisand och Julia Roberts. Eugene O’Neill, Tennessee Williams och Arthur Miller – som fortfarande fyller också svenska teatersalonger. John Steinbeck, Donna Tartt, Toni Morrison, Joyce Carol Oates, Richard Ford …
Ja, urvalet är slumpartat. Det är hopplöst att välja ut några få. Film, företag och framtidsdrömmar. Musikaler och månfärder. Och över trehundra Nobelpristagare.
Många är ättlingar till slavar som en gång stals över havet. Andra kom för att söka lyckan eller ta skydd undan tyranni. I andra riktningen gick hjälpen när Europa behövde den som mest, i andra världskrigets kamp mot nazism och fascism.
Efteråt byggde USA upp den liberala demokratiska ordningen med militär säkerhet, ekonomisk öppenhet och institutionellt samarbete. Europa, där länderna bekrigat varandra så länge någon kan minnas, byggdes in i ett system av fria val, rättsstat, handel och kollektiva säkerhetsgarantier som förstärktes genom amerikanskt ledarskap.
Nato skulle hålla USA inne, ryssen ute och Tyskland nere. Med Marshallhjälpen, frihandel och återuppbyggnad knöts ekonomisk återhämtning till politisk stabilitet; tillväxt och välfärd skulle – då som nu, i EU – minska extremism och förhindra krig. Institutioner som FN, Världsbanken och IMF skapar struktur och förutsägbarhet.
Som rosen på tårtan demokrati kopplat till individens fri- och rättigheter, pressfrihet och rättsstat, under amerikanskt ledarskap.
Alltså det Väst som nu står i Rysslands skottglugg – och som MAGA-landet vänder ryggen.
Också solen har sina fläckar, men den totala solförmörkelsen kom med Donald Trump.
Han ser sig som självklar för Nobels fredspris, men startar krig och vill annektera Grönland. Han kallar sig geni, men kastar in världen i kaos, startar handelskrig och drar mattan undan fötterna på vän som fiende med attacken mot Iran. Enligt New York Times-journalisterna Maggie Haberman och Jonathan Swan, med den nya boken Regime change: Inside the Imperial Presidency of Donald Trump, jämställer han sig med historiska härskare som Mao, Hitler, Napoleon, Attila och Djingis Khan. Fast framhåller att hans ”globala räckvidd” gör att hans makt överträffar deras.
Detta ska eftervärlden inte få glömma. I hjärtat av Washington låter han nu bygga självförhärligande monument.
Förgyllt bjäfs i vansinnesskala.
Redan första mandatperioden stod det klart att Trump inte har vad som krävs av världens mäktigaste man. Att han använder makten för sitt uppblåsta ego och sin egen plånbok. Likafullt började andra mandatperioden chockartat med en hagelskur av olustiga reformer. Sedan har det blivit värre.
Nu vill han slutgiltigt göra sig till solkung: L'etat, c'est moi.
När han firade sina egna 80 år häromveckan inlemmades USA:s jubileum i kalaset. 250-årspartyt i Washington har överhuvudtaget ”magafierats” och – parallellt med det sedan länge planerade officiella firandet över hela landet – gjorts till en nationaldag under Trump.
För sin födelsedag tog presidenten sin favoritsport MMA till Vita husets trädgård och lät bygga upp en jättebur för denna våldsamma blandning av kampsporter. Ingen kan anklaga denne fullblodspopulist för att vara fin i kanten, men USA hade förtjänat något bättre.
På ett djupare plan avspeglas här dock landets historia.
Rasismen och våldet går som ett mörkt stråk genom de 250 åren. Mark har stulits av ursprungsbefolkningen. Rätten att bära vapen omhuldas, trots upprepade massmord. Fängelserna fylls av afroamerikaner – svarta utgör 13–14 procent av befolkningen, men 35–40 procent av fångarna.
Författaren och journalisten Martin Gelin, som skrivit boken Den vita stormen: rasismens historia och USA:s fall, påminner om Thomas Jeffersons gods Monticello där självständighetsförklaringen med löftena om alla människors lika värde skrevs 1776. Utanför huset hade Jefferson mer än hundra slavar. Tio meter från skrivbordet där han artikulerade de vackra löftena pågick ett ofattbart våld:
”Det här är en del av landets dna, en del av landets kulturella arv och tradition. Och den här våldsfetischen lever kvar i dag”, säger Martin Gelin i USA-podden.
Mot den bakgrunden kan det ses som följdriktigt att fira födelsedag med gladiatorspel.
Världen baxnar inför Trump och hans politik, men mest drabbas amerikanerna.
Historikern Timothy Snyder manar till lugn och påminner om att det kommer att komma andra amerikaner som bryr sig om hur de som lever nu gör, ”who will care about this history, and how we choose to make it and see it … When we see, we can feel and we can act. We can empathize, communicate, shelter, protest, help.”
En dag är också slagsmål i presidentens trädgård historia. Det som lever kvar beror på hur åskådarna agerar nu.
Heidi Avellan är senior kolumnist på tidningen.