Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Det var den 4 juli 1776, för 250 år sedan, som de 13 brittiska kolonierna i Amerika enhälligt antog ”The Declaration of Independence”, oavhängighetsförklaringen, och skar av banden till Storbritannien.
Texten skrevs av Thomas Jefferson, som skulle bli USA:s tredje president, efter George Washington och John Adams. Dokumentet förklarade utförligt anledningen till brytningen. Den brittiska regeringen hade med växande godtycklighet åsidosatt hävdvunna regler för förhållandet till kolonierna, gjort sig skyldig till ”en lång serie maktmissbruk och intrång”. Den hade ersatt koloniernas ”fria system av engelsk lag” med ”despotism”. Den hade undergrävt koloniernas självstyre, avskaffat deras ”mest värdefulla lagar, och fundamentalt ändrat vårt styrelseskick”. Den hade ålagt skatter utan koloniernas samtycke. Allt detta i strid mot gammal engelsk rätt och sedvänja.
Men det i oavhängighetsförklaringen som mest åberopas numera är själva inledningen, där Jeffersons retorik anknyter till en typ av idéer som redan vunnit anklang i Europa, särskilt bland franska intellektuella. Jefferson var, till skillnad från andra ledande amerikaner som John Adams, tilltalad av begrepp om mänskliga rättigheter som med tiden skulle inspirera till den franska revolutionen. Jeffersons ordval kunde väntas väcka sympati i Frankrike för de amerikanska koloniernas sak.
”Vi anser dessa sanningar vara självklara, att alla människor är skapade jämlika, att de av sin skapare givits vissa oförytterliga rättigheter, att till dessa hör liv, frihet och strävan efter lycka . . .”. Det är ord som dessa som anförs som stöd för den vitt spridda uppfattningen att USA är grundat på vissa universella principer.
Enligt denna syn är USA inte ett historiskt framvuxet land med en viss kultur. Det representerar en frigörelse från historien. USA är baserat på en trosbekännelse. Det är ett ”intellektuellt projekt”, en ”idé”, ”a creedal nation”. Den 1789 antagna konstitutionen ses som ett utflöde av samma tro. En inflytelserik ideolog betonar att USA föddes ur revolution och att ett firande av USA:s tillkomst är att i största allmänhet fira revolution.
Det blev under det tjugonde århundradet allt vanligare för akademiker, journalister och politiker att tolka självständighetsförklaringen så att USA:s principer gjorde det ”exceptionellt”. Landet är kallat att befrämja demokrati och frihet i världen. President Woodrow Wilson (1856–1924) menade att USA måste gå in i första världskriget för att ”säkra demokrati i världen”. Att USA skall skapa och vidmakthålla en sund världsordning har för generationer av liberaler varit närmast självklart. Man har velat göra om och bygga ut det gamla amerikanska styrelseskicket för att uppnå ambitiösa inrikes- och utrikespolitiska mål.
Tanken att USA bör styra världen fick under det senaste halvseklet en allt skarpare udd i och med framväxten av den så kallade ”neokonservatismen”. Den hävdar att USA:s universellt giltiga principer måste spridas. USA bör, under ledning av en stark president, slå ned motstånd, kasta ut diktatorer, särskilt i Mellanöstern.
Teoretiker och politiker har dock i sin tolkning av oavhängighetsförklaringen ignorerat dess konservativa budskap och skjutit fram Jeffersons ”idealism”, som är lättare att förlika med drömmar om en bättre värld.
Traditionellt konservativa amerikaner ser tvärtom ett intimt samband mellan USA:s grundande och dess djupa rötter i klassiska och kristna traditioner sådana de förmedlats genom främst brittisk kultur. Trädets rötter möjliggjorde kronan. Dessa konservativa framhåller konstitutionens betoning av begränsning av statsmakten, maktfördelning, laglydighet och annan personlig dygd. Konstitutionens överlevnad förutsätter vissa karaktärsdrag hos medborgarna – särskilt självbehärskning, kompromissvilja och en önskan att se till helhetens bästa. Saknas den läggningen, blir konstitutionens ord tom retorik.
Dessa konservativa hävdar högre värden, är oftast kristna, men betraktar djupt rotade västerländska traditioner som ett stöd i sökandet efter större moralisk klarhet. De värjer sig mot påstått universella men rent abstrakta principer och mot besläktade förment utopistiska politiska ambitioner. De framhåller också att konstitutionen tillåter krigshandlingar bara om Kongressen förklarat krig.
Självständighetsförklaringen stretar åt olika håll. Jeffersons berömda inledningsord följs av en lång, konkret och detaljerad beskrivning av hur den brittiska regeringen under lång tid brutit mot gamla regler för koloniernas styrelse. Den hade infört godtyckliga ”nymodigheter” som mest allmänt stred mot den gamla brittiska, i stor utsträckning oskrivna, konstitutionen. Eftersom den brittiska regeringen ignorerat kolonisternas många och upprepade protester förklarade de sig nu självständiga.
Uppmärksamma att amerikanarna, i motsats till de franska revolutionärerna 13 år senare, inte var samhällsomstörtare, snarare motsatsen. De ville ha sina gamla hävdvunna rättigheter och sitt gamla självstyre tillbaka, leva som tidigare. Amerika förblev också efter frihetskriget i allt väsentligt vad det varit – i samhällsstruktur, religion, moral, uppfostran, utbildning, politik, sedvänjor, litteratur, arkitektur, konst, musik och så vidare.
Kolonisterna skulle göra nyskapande reformer, framför allt anta en ny grundlag, men nästan allt nytt kunde härledas ur äldre traditioner. Ett talande exempel på den gamla kulturens varaktighet är att alla den nya centralregeringens tre grenar – kongressen, presidenten och högsta domstolen – kom att förläggas till nya byggnader i Washington uppförda i grekisk-romersk stil.
Teoretiker och politiker har dock i sin tolkning av oavhängighetsförklaringen ignorerat dess konservativa budskap och skjutit fram Jeffersons ”idealism”, som är lättare att förlika med drömmar om en bättre värld.
De starka spänningar som i dag präglar USA speglar kontrasterande syner på hur oavhängighetsförklaringen bör tolkas. President Trump uppfattades i de breda folklagren som en som skulle återuppliva ett äldre USA och avsluta ”de ständiga krigen”. Men nu vänder sig inte bara vänstern utan många av hans mest namnkunniga stödjare skarpt emot honom. De anser att han genom att starta ett nytt krig i Mellanöstern brutit mot sina högtidliga och upprepade löften att avsluta krigen och fallit offer för en verklighetsfrämmande syn på USA:s roll i världen. USA upplever i dag i akut form en personlighetsklyvning som kunde skönjas redan 1776.