Jag hade solglitter i ögonen innan jag pratade med någon levande människa i morse. Innan jag öppnade mejlboxen hade jag trampat skogsstigar, tittat på träd, sett bakdelen på ett rådjur och försökt identifiera fågelsång. När jag väl drog igång kaffebryggaren och därmed dagen hade jag redan andats tallbarrslukt och duckat för daggig spindelväv.
Ut, jag måste ut. Vågorna kallar på mig. Solen undrar vad jag gör i sängen. Vad är det för slags dag i dag? Är luften tung eller lätt att andas? Hur ser havet ut? Jag måste få veta. Jag måste ut.
Visste ni att naturen har en läkande kraft? Visste ni att skogspromenader hjälper mot psykisk ohälsa? Visste ni att en vandring längs strandkanten får stressnivåerna att sjunka och humöret att lyfta? Att ångesten kan lätta om man får klättra upp på en klippkant och blicka ut över ett böljande landskap? Självklart visste ni det. Det vet ju alla. Och forskningsresultat efter forskningsresultat pekar på samma sak.
Det är bara vården som har lite svårt att ta till sig rönen. Bara åtta av 21 regioner erbjuder naturbaserade behandlingar och rehabiliteringsinsatser. Det är så dumt att man inte vet vart man ska ta vägen. Det finns regionanställda dietister, det finns sjukgymnaster – kallas de fortfarande så? – och arbetsterapeuter, logopeder, kiropraktiker och samtalsterapeuter och allt möjligt, läkare och sjuksköterskor förstås. Multiprofessionella team som tar hand om alla de miljontals medborgare som på ett eller annat sätt kroknat av pressen och stressen och larmet och förväntningarna och framtidsrädslan och ensamheten och prestationsångesten, av sjukdomar och missbruk, av sorg och ångest. Men inte ens hälften av de multiprofessionella teamen har någon som tar med de stressade, deprimerade eller överarbetade människorna ut i skogen. Det pratas med terapeuter och det knapras piller som bara den, men på något vis har inomhusbehandlingarna kommit att betraktas som vetenskapligt beprövade, medan utomhusbehandlingar anses vara lite, ja, lite mindre vård, antar jag.
Nu är det inte bara de ledsna och utmattade som behöver naturen. Man kan inte riktigt vara människa utan att ofta och regelbundet komma ut i skogen. Vi är ett ”Granskogsfolk” (Norstedts, 2020) skriver religionsvetaren David Thurfjell i boken som skildrar den sekulariserade svenskens naturreligion. Jag vet, på de flesta ställen i världen uppsöker människan inte skogen för rekreation, utan sätter tvärtom upp staket och beväpnar sig för att freda sig mot vilda djur, bygger fördämningar och installerar larm för att skydda sig mot naturens krafter. Men här, i Sverige, i Norden, i den del av världen där vi lever var och en för sig på ett alldeles särskilt sätt, på gott och ont, här, där inget längre är heligt och riterna är utsmyckning och kitsch snarare än tillvarons syre och puls, här måste man ut i naturen för att kunna vara människa. Det borde vara det allra första vi berättar på introduktionskurserna för nyinvandrade personer. Här kan man inte leva utan naturen.
Skogen är katedral, ängarna kapell, havet renar och svalkar, lockar och drar, påminner om oändligheten, om de outgrundliga djupen och de farliga skären precis under ytan.
Äsch, inte behöver man ta till ett kvasireligiöst språk för att förklara den moderna människans behov av naturen. Det är ju så uppenbart. Vi lever i en pågående social acceleration, för att använda den tyska sociologen Hartmut Rosas begrepp. Den tekniska utvecklingen gör att våra kunskaper blir föråldrade i en allt snabbare takt, vi måste öka tempot för att fortsätta vara relevanta på arbetsmarknaden. Nu tävlar vi dessutom med AI – i ett lopp där många, många är dömda att förlora.
I slutet på 1900-talet skickade vi fortfarande brev och ringde varandra om vi ville kommunicera på avstånd. Det säger sig självt att antalet människor man interagerade med per dag var begränsat. År 2026 kommunicerar jag med 10 eller 15 personer varje dag utöver kategorierna jobb/familj/skola/fritidsverksamheter/kassörska/vårdcentral. Och då har jag ändå 700 obesvarade mejl i inkorgen och säkert 40 sms och chattmeddelanden utspridda på olika appar, från vänner, syskon och bekanta som i detta nu undrar varför jag inte har svarat omgående. Social acceleration – ja, sannerligen.
Antalet nyheter som strömmar emot oss är enormt. Sedan några år får många sina nyheter via sociala medier: korta emotionellt engagerande filmklipp, äkta eller falska – who knows? Vi vet mer om lidanden och pågående katastrofer än någonsin. Vi bär dem på våra axlar och i våra hjärtan – eller gör oss hårda och oberörbara.
Jag behöver inte rabbla upp allt som plötsligt är tillgängligt i obegränsat mått, ni vet. Och vi som växte upp i ett annat årtusende vet att det inte bara är en annan tid nu, det är en annan värld. Våra ögon och öron är trattar in till vårt medvetande. Strömmen av information, kommunikation, reklam och underhållning blir bara starkare och starkare.
Naturen blir en motståndshandling. Triumfatoriskt, liksom skadeglatt, lämnar jag mobilen på köksbänken och cyklar iväg till fälten, ängarna och skogen. Till havet. Haha, här kan ni inte nå mig med er skit, med ert avfall, med era reels, med era flashar och notifikationer, era diet- och träningstips, hejdå.
Jag går längs strandkanten, ingen reklam här, jag går så nära vattnet att skorna blir lite blöta. Havet är alltid nytt. Varje morgon är en överraskning. Jag vänjer mig aldrig. I skogen kommer lugnet. Eller lugnet, nej, det vet jag inte precis. Men för varje steg skakas ytterligare en liten bit på plats. Tankar och intryck som hällts ner i mitt medvetande separeras och sorteras, lite som av sig självt. Av kaoset blir det ordning och i ordningen kan nya tankar tänkas, egna tankar, fria tankar. Medan jag halvt omedvetet registrerar årstidernas växlingar, spirar kreativiteten. Jag tänker – eller så tänker jag inte. Har kanske inga tankar. Tittar på stammarna, på mandelblommorna, på molnen.
Naturen är det bästa med vårt land. Den är i princip ofarlig i vår del av världen. Och så är den tillgänglig för precis alla. Det finns nästan ingen i hela Sverige som inte kan nå en bit natur att vandra i på nästan ingen tid alls. Så gott som varenda stadsdel i Göteborg hänger ihop med ett grönområde. Älven pekar ut mot havet, mot klipporna och tången. Och sommaren är den årstid då det är lättast att bege sig ut – så att när oktober kommer, när januari aldrig tycks ta slut, har man vanan inne och förmår att uppskatta den kallare och kargare naturen.
Psykisk ohälsa grasserar. Unga människor rapporterar ångest och nedstämdhet, stress och sömnsvårigheter som aldrig förr. Jag skulle vilja uppmana alla dessa slokande halvvuxna plantor att utmana sig själva. Strunta i Snapchat-streaken och försök dig på en natur-streak i stället: Vad händer om jag lämnar mobilen hemma, tar bussen till Änggårdsbergen eller Vättlefjäll och vandrar i en timme, varje dag i en månad? Ensam eller med en kompis. Nästan helt säkert skulle gamnackarna rätas ut, förmågan att lägga märke till omgivningen infinna sig och känslan för självet börja rehabiliteras. Och så sover man bättre.
Enligt den judisk-kristna skapelseberättelsen gjorde Gud naturen först, marken och havet, solen och månen, träden och växterna, djuren i vattnet, i luften och på land. Först därefter skapades människan. Hon skapades in i en färdig natur, och fick en underbar, vidsträckt trädgård att leva i.
Myten säger oss något väsentligt om var vi hör hemma. Inte undra på att skogspromenader hjälper mot ångest och depression.
”Resonans” kallar Harmut Rosa det fenomen som är antitesen till den sociala accelerationen och boten mot den alienation som uppstår när vi jagas genom tillvaron: när människan möter något som skapar genklang inuti henne, och hon svarar genom att sträcka sig mot detta, etablera kontakt och fördjupa relationen. Det kan handla om människor, om rötter, om konst, om meningsfullt arbete, om minnen, om skapande, om skönhet, eller om upplevelser i naturen. Resonansen väntar alltså i närmaste skogsdunge. Gnid ett blad mellan fingrarna, ta reda på namnet på en mossa, härma en fågel – och vips har du etablerat relationen som kan rehabilitera ditt uttröttade sinne.