Man fick ändå upp vissa skräckfyllda minnesbilder när pressbussen rullade ut på Dan Marino Boulevard framför Hard Rock Stadium.
Trots allt var det ett drygt år sedan man, flertalet gånger, behövde ge sig på tu man hand under mörkertimmar i Miami Gardens för att hitta hemresa och uberbil efter klubblags-VM-matcher i fjol.
Detta var alltså från en mindre upplyst episod av mitt sportjournalistliv när jag inte förstod hur viktiga och smidiga mediashuttles faktiskt kan vara på denna typ av event i denna typ av stad.
Men denna gång är jag betydligt bättre förberedd – i alla fall i den aspekten.
Mödan värd för att se Argentina
När 34 fuktiga solgrader slog ner på en direkt efter att ha klivit ur bussen så påmindes man av och insåg att Miami faktiskt är en betydligt varmare plats än vad Los Angeles var. Detta samtidigt som jag där och då inte var jättetacksam över den säkerhetskontrollvakt som norpade min solskyddsfaktor på Los Angeles flygplats under gårdagskvällen.
Eller var det på San Jose flygplats under gårdagsmorgonen?
Alltså, jag minns knappt längre.
Det jag vet är att jag flög ett så kallat ”red eye-flyg” över hela kontinenten under natten, som dessutom blott innefattade avbrutna sömnperioder.
Men flygresan genomfördes.
Allt för att se Lionel Messis Argentina ta sig an VM:ets stora skrällsnackis hittills, lilla Kap Verde.
Jag tänkte att mödan skulle vara värd för att se Argentina på deras (typ) hemmaplan i Miami inför en galen publik.
Det var det ju. Men det var ju något helt annat som gjorde detta absolut oförglömligt.
Levererar även i landslagsfärger
Samtidigt som jag har mindre goda minnen av Uberletandet från klubblags-VM så har jag desto godare minnen av de argentinska fansen och det de åstadkom på läktarna i Miami ifjol. Boca Juniors-fansen bar trots allt mer eller mindre hela den nya turneringen innan de åkte ur för tidigt för det nya turneringskonceptets egna bästa.
Efter att ha upplevt fredagens ljusblåvita hav på läktarna så vågar jag säga att de har något helt annat än de flesta även i landslagskontext.
Redan när man skulle traska upp mot pressläktarplatserna möttes man av sång, dans och glädje i mer eller mindre varje skrymsle, hörn och gång av arenan.
Det här var något annat än matcherna man varit på innan detta mästerskap.
Ignorerade Beckham på skärm
Oavsett vad man tycker om arrangörens väldigt bombastiska och amerikanska stilval gällande arenainramning, musikval i högtalarna och körschema så har jag ändå en viss förståelse för att USA arrangerar det hela på sättet de är vana vid att rama in och paketera sport.
Men här blev allt ytterligare bara ett störningsmoment. För varenda försök till energiinjektion från storbild och högtalarsystem (som i vissa matcher ändå faktiskt hjälpt stämningsbyggandet) blev bara skränigt störningsmoment till den argentinska läktarallsången. Inte ens när paret Beckham zoomades in på arenaskärmen så lyckades det få de argentinska fansen att vända blickarna från planen.
Alla var helt investerade.
Journalister på pressläktarna också.
Alla ställde sig upp
Trots allt har jag aldrig varit med om en pressläktare där så många helt och hållet kastar objektivitet åt sidan. Där man faktiskt behöver ställa sig upp efter varje mål för att kunna se vad som sker på planen (eftersom att alla andra redan ställt sig upp).
När Argentina gjorde mål var det inte bara argentinska ackrediterade personer som ställde sig upp och vråljublade.
Det var heller inte bara argentinska ackrediterade som gjorde det när Kap Verde gjorde det.
För ja – de gjorde ju banne mig det. Mål alltså.
Amerikan i tårar
Att de tog detta till en förlängning med en fenomenal andrahalvlek må bara det vara sensationellt så det sjunger om det.
Men när Lisandro Martinez dundrar dit 2–1 för Argentina i inledningen av förlängningen, och till synes stillar många sydamerikanska journalistnerver, så är känslan att vi kommer få 30 minuter av förlängningstransport.
Eller inte.
Sidny Lopes Cabrals mål var omöjligt att värja sig från. Lika oväntat som det var alldeles fenomenalt.
En amerikansk journalist framför mig brister till och med ut i tårar – utan att han egentligen har någonting med Kap Verde att göra över huvudtaget.
– Jag tycker bara de är så otroligt välorganiserade, säger han med rödsprängda ögon. I hans fall då av tårar och inte nattflyget som för undertecknad.
Där och då är känslan starkare än någonsin att vi kan vara på väg att bevittna VM-historiens, kanske till och med hela fotbollshistoriens, största skräll.
Från ett kaos till ett annat
Sen kommer 3–2:an. Det argentinska journalistjublet vet inga gränser.
Kap Verde trycker på för 3–3:an. Den argentinska journalistnervositeten vet inga gränser.
En står och skriker åt domaren. En annan står bara med händerna över huvudet.
Sen kommer slutsignalen.
Eufori. Jubel. Kaos. Säkert någon tår här och var också.
Med raska steg springer jag från kaoset mot ett annat kaos. Ned mot en mixad zon som redan är helt överfylld av argentinska mikrofoner.
Lionel Messi pratar, men att försöka spela in det i fläktbrus och argentinsk segersång utanför är lika omöjligt som att få sylen i vädret för en fråga.
Han highfivear därefter en hel rad journalister (?) på vägen ut till omklädningsrummen.
Job is done. För hela det argentinska folket – även om det satt långt inne.
Vi får avnjuta argentinska känsloyttringar i ännu en omgång.