Rysk fotbollsroulette.
Hur mår du när det bara är en enda plötslig smäll ifrån att allt ska ta slut? Hur känns det medan fotbollens egen revolvertrumma snurrar?
97:e minuten och frispark för Kap Verde en bit in på offensiv planhalva. 1-1 på tavlan, mer eller mindre det sista som händer under ordinarie matchtid. En enda slumpstuds i straffområdet skulle räcka för att tidernas största VM-sensation skulle bli verklighet, för att världsmästarna skulle falla.
Bollen singlar inåt, trumman fortsätter snurra.
Klick.
Den här gången klarade sig Argentina.
Åtminstone en gång per mästerskap blir det ju läge att dra upp den talande truismen om att Buenos Aires har störst andel psykoanalytiker i hela världen. Bakom all sin bravado är Argentina en djupt neurotisk nation – ett land som förutsätter att precis allt när som helst kan falla – och enbart den här kvällen kommer att generera tiotusentals terapitimmar.
Väderbiten vandringsman parerade allt
Först verkade det ju inte bli någon större dramatik, utan till en början satt vi mest och letade efter nya jämförelser som på något sätt skulle vara relevanta för att kontextualisera Leo Messis geni.
1-0-målet var ett mästerverk – en korsning av hans eget mål mot Nigeria i VM 2018 och Dennis Bergkamps trollkonst mot just Argentina ’98 – och i det läget hade de regerande världsmästarna gjort sju mål med sin kapten på planen under turneringen.
Leo Messi själv hade gjort dem alla sju.
Hur överlägsen kan man egentligen vara? Var det läge att dra streck tillbaka till när Garrincha vann VM halvt på egen hand 1962? Eller skulle vi rent utav öppnar Maradona-burken från 1986?
En timme senare var det en annan typ av tankar som hade tagit över.
När slår Messi-beroendet över och blir osunt? Och vad händer när mästaren börjar missa?
Först som sist ska det sägas att Argentinas nummer 10 var fenomenal den här kvällen också, men det hände något signifikant med matchens själva dynamik när den remarkable Vozinha plötsligt började rädda hans avslut.
Ett friläge i bröstet. Ett par frisparkar som parerades. En total mismatch som från ingenstans var en helt jämn kraftmätning.
Världens genom tiderna bästa fotbollsspelare – en av tidernas mest berömda människor – kom med alla sina krafter och hela sitt geni. Men en väderbiten vandringsman från en vindpinad liten ö i Atlanten parerade allt som slängdes mot honom.
Som ung var Vozinha tvungen att själv lära sig målvaktsteknik på YouTube, eftersom det inte fanns några kompetenta tränare på São Vicente. Kunskaperna han tillgodogjorde sig tog honom till proffsspel i Angola, Moldavien och Slovakien – och till en VM-duell mot den allra största.
När allt förvandlades till rysk roulette hade Argentina fortfarande fler kulor i trumman, men det var Vozinha som höll i revolvern.
Skruvade in turneringens vackraste mål
Messi med vänstern på ett tillslag, Vozinha ner mot stolproten med näven. För varje boll han räddade så svängde momentum ännu lite mer, för varje kvitteringsmål Kap Verde gjorde steg sensationsbarometern tills trycket nästan blev outhärdligt.
Kap Verdes själva nationalmotto är ”Morabeza”, som ungefär kan översättas till ”Ingen stress”. De hade absolut ingenting att förlora här, medan Argentina hade sin största nationalklenod, sin identitet och sin självbild på bordet.
Minuterna efter att Sidny Lopes Cabral hade skruvat in turneringens vackraste mål – en kopia på saudiskottet som sänkte Argentina i Qatar – så vacklade världsmästarna återigen.
De trodde att de hade överlevt när Lisandro Martínez skickade upp bollen i närmsta krysset, men nu snurrade revolvertrumman ännu en gång.
Kap Verde sköt ett par distansskott, lyfte in några inlägg. De var ett målvaktsmisstag eller en försvarshalkning ifrån.
Rysk fotbollsroulette, andra spinnen. Huvuden i händer, naglar mellan tänder, skräckslaget bortvända blickar.
Argentina, decime qué se siente. Säg mig hur det känns.
Så värst mycket krafter kvar hade inte den 39-åriga Leo Messi efter nästan 120 minuter i tropisk Miami-värme, men precis när förlängningen höll på att slå över i straffsparksväntan och en tredje roulettevända så svingade han sitt trollspö en sista gång.
Hörnan nådde nästan Cristian Romero, istället smashade Diney Borges in den i eget mål med handen. Det kändes orättfärdigt – ofullständigt – men under en nästan utomkroppslig fotbollskväll var det här den sista ödesnycken.
På andra sidan slutsignalen grät både spelare och supportrar i Kap Verde-tröjor. De hade stått för en av de tappraste insatser jag kan minnas, de hade snuddat vid odödligheten.
Fans på de andra läktarna grät också. Det var en annan typ av tårar, det var den här nästan okontrollerade gråtfrossan från någon som stirrat rätt in i slutet och ändå kommit undan.
De var argentinare, och de hade överlevt.