DN Debatt. ”Jag slutade skrolla – så här kan andra hjälpas ur beroendet”
DN DEBATT.
När jag var 22 år valde jag bort smarttelefonen. Jag märkte hur mitt djupfokus och bokslukande kom tillbaka, precis som det var i barndomen. Allt fler längtar efter vägar ur skrollandets stenhårda grepp, men alla har inte samma möjlighet som jag. Därför måste staten kliva in och ge alla chansen att välja bort beroendet, skriver Filippa Werner Sellbjer, doktorand.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
I dag tycks obehaget inför techjättarnas förmåga att låsa fast oss i flödena ha blivit ett allmänt tillstånd. Begrepp som domedagsskrollande, brainrot och digital detox pekar mot en utbredd vantrivsel med det digitala livet, och vi är nog många som knyter näven i fickan när vi hör nyheter om barns och vuxnas avtagande läsförmåga och söndertrasslade uppmärksamhetsspann.
Det höga pris vi betalar för techbolagens bärsärkagång i våra liv har för många blivit allt orimligare. Frågan är alltså inte om, utan på vilket sätt, vi bör slå oss fria från algoritmernas fängelse.
I dagarna har Jonas Grens sommarprat om det nedkopplade livets fördelar mötts av lovord hos landets recensenter. Många vittnar om en vilja att sluta skrolla, men de verkar samtidigt uppgivna inför sin förmåga att hitta en väg ut. Inför en så listigt utformad beroendemaskin står de flesta handfallna.
När jag var 22 år gammal fattade jag dock beslutet att byta ut min smarta telefon mot en knapptelefon. Under sju och ett halvt år levde jag helt befriad från de ändlösa flödena och skilsmässan upphöjde på många sätt min upplevelse av att leva. Bokslukande, djupfokus och mjuk kontemplation blev mina självklara bundsförvanter precis så som jag mindes barndomens dagar.
Under åren med knapptelefon blev jag ofta stoppad av främlingar på gatan som översköljde mig med beröm och deras omedelbara önskan att göra samma sak. Samtalen slutade dock oftast med ett dystert konstaterande att det inte skulle gå. Begripligt nog backar de flesta undan inför utmaningarna av att leva med en knapptelefon som ju saknar tillgång till centrala samhällsfunktioner. Det var förvisso krångligt även för mig, men det var först när jag blev varse att min knapptelefon skulle sluta fungera när 2G skulle läggas ner, som jag på allvar började undersöka om det vore möjligt att återgå till smarttelefonen utan att förlora allt det jag vunnit.
Glädjande nog tycker jag mig också ha hittat en lösning som jag nu vill berätta om och som jag tror skulle kunna peka framåt mot mer strukturella politiska åtgärder.
Efter mycket sökande och testande upptäckte jag att det i varje fall på min mobiltelefon gick att låsa möjligheten att installera appar och tillgången till webbläsare med ett lösenord. Om jag gav det lösenordet till en pålitlig vän utan att själv känna till det och bara installerade basala funktioner, samtidigt som jag blockerade webbläsaren, blev ju den smarta telefonen i praktiken skrollningssäker.
Sagt och gjort. Sedan ett halvår tillbaka har jag en smarttelefon där jag varken har tillgång till sociala medier, nyheter, mejl eller strömningstjänster, men där kollektivtrafiksappar och bankappen intagit sin välmotiverade plats. Som tur är känns dagarna precis lika fridfulla som de gjorde när jag hade knapptelefonen, även om jag numera kan betala bussbiljetten själv.
Med en liten manöver var det alltså möjligt att förena det bästa med uppkopplingen och nedkopplingen i en och samma maskin – och kanske pekar det också framåt mot möjliga politiska lösningar.
Staten torde kunna tillhandahålla, eller kräva, att operativsystem erbjuder en app för alla smartmobiler som enkelt låter användarna själva välja vilka funktioner de vill ha tillgång till och vilka de vill blockera. Ett statligt initiativ skulle skapa större tillgänglighet än min nuvarande manöver eftersom inställningen är djupt gömd i mjukvarans labyrinter.
Liknande blockeringsappar finns förvisso tillgängliga i dag, men frågan bör inte enbart lämnas åt marknaden. De är ofta lätta att stänga av, full blockering kostar i regel pengar och lösningarna är beroende av villkor som techbolagen själva kontrollerar. En statlig version skulle dessutom råda bot på manöverns bräcklighet, för det ligger knappast i techbolagens intresse att vi slutar stirra i flödena. Om många dessutom börjar använda inställningen eller liknande appar för att sluta skrolla är det fullt möjligt att de tas bort.
I jämlikhetens namn bör politiken också överväga andra åtgärder. Om vi enkom svarar med att konstruera en app som den enskilda personen styr över riskerar utfallet att bli detsamma som vid andra beroenden: den som har stabila livsvillkor, skyddsnät och resurser lyckas i högre grad skydda sig och använda hjälpmedlen, medan socioekonomiskt svagare grupper lämnas exponerade.
Vi betraktar det exempelvis inte som den alkoholberoendes plikt att själv välja att hålla sig till Systembolagets öppettider, utan skyddet – som begränsad tillgång utgör – finns automatiskt tillgängligt för samtliga. På samma sätt bör vi överväga möjligheter att skydda alla från techjättarnas beroendemaskiner, oavsett livsvillkor. Reglering av farligt beroendeframkallande algoritmer och förbud mot särskilt manipulativ mjukvarudesign kan vara bra komplement i ett sådant åtgärdspaket.
Regleringar av mäktiga aktörer görs förstås inte i en handvändning, men förlusten ska inte heller tas ut i förväg – speciellt inte i ljuset av de digra konsekvenserna för samhälle och individ som en sådan resignation innebär. Techbolagen är inte allsmäktiga, EU har infört regler som redan tvingar dem att göra telefoner som laddas med en och samma laddare. Om nu hårdvaran kan regleras, varför skulle mjukvaran vara utom räckhåll?
Att allt fler länder nu överväger åldersgränser för sociala medier visar att gränsen för vad som anses politiskt möjligt håller på att flyttas.
På längre sikt öppnar frågan också för bredare diskussioner. Ekonomen Yanis Varoufakis har exempelvis argumenterat för att det han kallar ”cloud capital” (molnkapital) bör ägas kollektivt och inte kontrolleras av ett fåtal techjättar. Eftersom artificiell intelligens tränas på mänsklighetens samlade bedrifter (och givetvis på data från vårt skrollberoende) är det på intet sätt självklart att frukterna ska tillfalla ett fåtal bolag. Men låt oss i varje fall börja med att politiskt hantera problemen i vårt dagliga liv.
Avvikande livsval som att ha en knapptelefon kan ibland framstå som en förkroppsligad förebråelse mot alla andra, men som tur är finns fler alternativ än ett avantgarde av teknikpessimister. Mellan moralism och uppgivenhet finns en politisk och praktisk uppgift, och att manövern jag testade fungerade är hoppfullt. Kanske vore det inte så svårt att närma sig ett samhälle där tekniken tjänar oss – i stället för tvärtom.