Vilket samhälle bygger vi när barns tillgång till konst och kultur blir en fråga om postnummer eller enskilda eldsjälars engagemang? På avdelningen Saltkråkan på Annelunds förskola har vi fått uppleva vilken kraft som frigörs när barn får möta konst i sin vardag. Varför är det fortfarande inte en självklar rättighet för alla barn?
Tillsammans med konstnären och verksamhetsledaren för Hangaren, Pärra von Andreasson, har vi sett hur skapande kan förvandla en vanlig dag till en upplevelse som väcker nyfikenhet, språk och gemenskap. För barnen är väggarna inte bara betong och färg – de är berättelser, frågor och möjligheter.
I vårt projekt om Alfons Åberg blev detta tydligt. När Pärra målade Alfons och pappa på väggen samlades barnen med kritor i händerna. De ritade, dansade, skrattade och följde varje linje med koncentration. Samtidigt växte deras egna berättelser fram. Vi såg hur språket utvecklades, fantasin tog fart och självkänslan stärktes när deras idéer fick ta plats. De var inte publik – de var medskapare.
Ändå är sådana möten långt ifrån självklara. Kultur för barn får ofta stå tillbaka när resurser minskar, trots att forskning visar hur avgörande estetiska uttryck är för barns lärande, identitetsskapande och demokratiska utveckling.
Om vi menar allvar med likvärdiga möjligheter måste kultur ses som en investering, inte en lyx. Förskolor behöver fler samarbeten med konstnärer och kulturutövare så att kulturen finns där barnen lever sina liv. En vägg kan bli en berättelse, en konstnär öppna nya världar och skapande ge minnen som varar länge. Frågan är inte om vi har råd – utan vad det kostar att låta bli.
Walquiria Ferreira
förskollärare