”Artonhundratal!” antecknar jag flera gånger i marginalerna till Maggie O’Farrells nya roman ”Land”. Det kan låta som en överflödig spaning, givet att romanen tar sin början på Irland år 1865, ett drygt decennium efter att potatispesten orsakade en svältkatastrof som ledde till avfolkning och massutvandring. Men berättelsen om den förbittrade Tomás, som kartlägger Irland för de brittiska kolonisatörernas räkning, för tankarna till den breda artonhundratalsromanen på mer än ett sätt.
I denna nästan femhundrasidiga släktkrönika hittar vi både ett myllrande persongalleri och en påträngande berättarröst som gärna tar till knep från det muntliga berättandet för att ge en scen extra liv och nerv. Men inte minst handlar det om ett patos som en svensk läsare kan känna igen från namn som Fredrika Bremer och Selma Lagerlöf.
Men romanen handlar också om hur det förflutna formar oss
När Bremer i essän ”Om romanen som vår tids epos” framhäver hur romanen, till skillnad från antikens hjälteepos, förmår att lyfta upp ”den ringaste, den mest värnlösa, den mest föraktade af menniskor” till värdighet ger det också en fingervisning om hur ”Land” ska läsas. När O’Farrell skildrar det irländska artonhundratalet är det konsekvent daglönarnas, emigranternas, änkornas, pojkflickornas och (tror jag) autisterna som ges djup och utrymme medan den markägande adeln bara skymtar i marginalerna som banala staffagefigurer.
Men romanen handlar också om hur det förflutna formar oss. För Tomás, som förlorade sin familj i svälten och växte upp på arbetsinrättning, är kartritandet ett sätt att bevara minnet av den värld som slagits sönder – även om odugliga rödrockar tar åt sig äran för Tomás arbete så ser han till att ”den stora hungersnöden skrivs in på hans kartkoncept och i namnböckerna” så att ”bevisen, vittnesbörden skulle vara omöjliga att förbise för all framtid”.
Men när Tomás och hans son Liam en dag stöter på en källa som inte finns nedtecknad på de tidigare kartorna förändras allt. Kanske är källan förtrollad, som lokalbefolkningen hävdar. Kanske får fadern ett sammanbrott. Hur som helst börjar han hålla långa föredrag om ”parallella världar” och vill bränna kolonisatörernas kartor för att ”rita om själva landet, marken vi går på”.
Men kanske är den här reservationen från min sida delvis ett uttryck för en tidstypisk cynism?
Den personlighetsförändrade Tomás rotar upp sin familj för att vara nära den källa som enligt folktron kan uppfylla människors önskningar – men inte nödvändigtvis till den önskandes fromma. Skrämd av faderns nyckfullhet söker sig Liam till kyrkan för stabilitet. Systern Enda drömmer i sin tur om ett friare liv än den irländska landsbygden kan erbjuda.
Delvis är detta alltså ett familjeepos av rätt klassiskt snitt – men berättelsen söker sig också till det avlägsna förflutna. Delar av romanen utspelar sig tusentals år innan huvudhandlingen och kretsar kring hur landskapets ”älvborgar” och myter en gång formades – även det som fallit i glömska kan vara närvarande i den värld vi rör oss.
Ambitionsnivån är det med andra ord inga fel på. Och för det mesta är också utförandet oklanderligt. Mot slutet av den här väldiga romanen börjar jag ändå formulera invändningar. Maggie O’Farrells faiblesse för det sagolika kommer inte bara till uttryck i form av magiska källor utan också i en vilja att ge en mörk berättelse en så ljus lösning som möjligt.
Den sista fjärdedelen av ”Land” är fylld av mirakulösa återföreningar och mot alla odds-vändningar som känns lite märkliga mot den extremt mörka historiska fonden. Men kanske är den här reservationen från min sida delvis ett uttryck för en tidstypisk cynism? Förmår man vara lite artonhundratalsmässig också som läsare, och tro på en och annan omöjlighet, är Maggie O’Farrells ”Land” faktiskt storslagen läsning.