Madonna gör sitt bästa album på två decennier
Uppdaterad 15.42 | Publicerad 15.32
ALBUM Efter två decennier släpper Madonna uppföljaren till ”Confessions on a dance floor”, hennes senaste konstnärliga och kommersiella succé.
”Confessions II” är hennes tryggaste och bästa skiva på tjugo år.
Madonna
Confessions II
Warner
POP 2005 släppte Madonna tionde albumet ”Confessions on a dance floor”, med den Abba-samplande hiten ”Hung up” som kronan på verket.
Efter att ha hakat på samtida trender som edm, trap och latinopop markerar ”Confessions II” en återgång till rötterna. Det är som att ikonen – efter att bland annat ha överlevt en livshotande sepsis – bestämt sig för att lära ungdomarna om hur det gick till på klubbarna i 80-talets New York.
Femtonde albumet föddes ur ”Celebration”-turnén, där Madonna blickade tillbaka på sin fyra decennier långa karriär. En greatest hits-historia som uppenbarligen fick artisten att reflektera över sitt förflutna.
Producenten Stuart Price är densamma som på föregångaren, men här finns också bidrag från den avantgardistiska Arca och The Rolling Stones-relaterade Andrew Watt.
”Confessions II” påminner, precis som sitt första kapitel, om en dj-mix där spåren flyter in i varandra. Men uppföljaren handlar mindre om den discoinfluerade dansmusik som präglade första ”Confessions”-albumet, och mer om house med rötterna i Chicago och Detroit.
I den Donna Summer-doftande öppningen ”I feel so free” drömmer en av pophistoriens största, till en sampling av Lil Louis houseklassiker ”French kiss”, om att bara få vara en kropp på ett dansgolv.
Det är passande att 67-åringen går tillbaka till rötterna just nu. Hennes inflytande och relevans är på många sätt större än någonsin. Artister som Addison Rae och Zara Larsson använde albumet ”Ray of light” som moodboard på sina respektive fjolårsalbum, och en popstjärna som Sabrina Carpenter hade förmodligen knappt existerat om det inte vore för The Queen Of Pop.
Redan luftade Carpenter-duetten ”Bring your love” är ett långfinger mot både algoritmer och moralpanik kring kvinnliga popstjärnors estetik. Och en låt som ”Good for the soul” skulle kunna vara hämtat från just Addison Raes debutalbum.
Musiken låter precis så: som en lisa för själen. ”People think that dance music is superficial/But they’ve got it all wrong/The dance floor is not just a place, it’s a threshold/A ritualistic space where movement replaces language”, mässar Madonna i en ljuvlig ”One step away”.
Den nostalgiska ”Danceteria” är en hommage till New York-klubben med samma namn där Madonna inledde karriären, samt dj:n Mark Kamins som producerade debutsingeln ”Everybody”.
Allt är inte otroligt. Efter en fläckfri första halvtimme kommer ett par mellanspår, men därefter sker ett skifte där musiken går över i någonting mer personligt. Vackra raveballaden ”Fragile” är till exempel en hyllning till Madonnas nyligen avlidne bror Christopher.
I den försiktiga finalen ”L.E.S. girl” sjunger Madge kärleksfullt och bitterljuvt om sig själv som ung underdog på Lower East Side. När hon bodde i en övergiven synagoga i Queens och blev lika kär i stadens gator som den där killen i bandet. I den bräckliga finalen berör popmusikens drottning som mest.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik